Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tankepaus i Washington?

Annons

Barack Obamas huvudvärk nummer 1 just nu och ett tag framöver är den amerikanska ekonomin. Det är förståeligt att han inte har mycket tid över för utrikespolitiken. Ett annat skäl till att den nya amerikanska administrationen tills vidare ligger lågt i världen kan vara att krishärdar som Afghanistan, Iran och Israel-Palestina kräver ett radikalt nytänkande från amerikansk sida, och det behöver mogna fram.

Största utmaningen möter Obama i Afghanistan, där han olyckligtvis också lovat mest. Sju års krigande har inte lett någonstans. Karzais regering är korrupt och ineffektiv och styr inte över mycket mer än huvudstaden Kabul. Resten av landet kontrolleras i praktiken av klanledare och gamla krigsherrar, där inte talibanerna tagit över. Det mesta av USA:s och västvärldens ”stöd” till Afghanistan går åt till att underhålla en ockupationsarmé som blivit en del av problemet. Flertalet afghaner har inte sett skymten av den ”återuppbyggnad” som påstås motivera den utländska truppnärvaron i landet.

Det ryktas att USA vill göra sig av med Karzai i det presidentval som ska hållas senare i år. En tidigare amerikansk FN-ambassadör, Zalmay Khalilzad, nämns bland de tänkbara efterträdarna. Det vore bättre att försöka involvera talibanerna i landets styre, än att ge dem ännu mer vatten på sin kvarn.

Obama utlovade i valrörelsen en fördubbling av USA:s styrkor i Afghanistan. Men inte ens militären verkar tro att det skulle lösa problemen, och amerikanerna har dessutom svårt att få att få in materiel och förnödenheter i Afghanistan. Målsättningen har klokt nog tonats ned och sägs nu vara att förhindra att landet på nytt utnyttjas av al-Qaida och andra terrorister. USA ser sig samtidigt om efter nya allierade i regionen, till exempel Kina, Indien och Iran, som alla har ekonomiska intressen i Afghanistan.

Språkbruket mot Iran har varit förödande för USA:s långsiktiga intressen i området. Nu anslår båda sidor försonliga tongångar, och förhoppningar finns om att den ”revolutionäre” Mahmoud Ahmadinejad ska ersättas med den mer ”reformistiske” Mohammad Khatami i sommarens presidentval i Iran. Iran vill bryta den politiska isoleringen och ser en möjlighet att exportera gas till Pakistan och Indien via Afghanistan.

Vad som än händer i Iran, lär USA få acceptera att samtala med regeringar med islamiska förtecken om man vill få något uträttat. Det är ett tidens tecken att en moderat företrädare för de islamister som USA med hjälp av etiopiska soldater försökte driva ut ur Somalia härom året nu har valts till president i landet, utan hörbara amerikanska protester.

Möjligen är detta en modell också i konflikten mellan Israel och palestinierna. Att inte tala med Hamas, som vann det enda hederliga val som hållits i arabvärlden, är att sticka huvudet i busken. Samtidigt måste USA nu sätta press på politikerna i Israel, som avlägsnar sig alltmer från vad resten av världen anser vara nödvändiga ingredienser i en uppgörelse med palestinierna, det vill säga att Israel utrymmer de ockuperade områdena och accepterar en palestinsk stat.

Det val som hållits i Israel har dragit landet ännu längre åt höger, vilken regering som än bildas. Fredskrafterna är i stort sett utplånade. Detta tillsammans med tilltagande sociala, religiösa och politiska spänningar inom landet, både mellan judar och israeliska araber och mellan olika invandrargrupper, gör Israel alltmer oförutsägbart och en fara för sig självt och andra. Bara USA kan göra något åt situationen.

Mer läsning

Annons