Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänk om sagan slutar olyckligt

/

Tolv dagar kvar till årets viktigaste dag, det amerikanska presidentvalet. Barack Obama ligger i vinnarhålet, de senaste opinionsmätningarna ger Obama ett tydligt men långt ifrån säkert övertag till John McCain.

Annons
USA och världen har drabbats av Obamafeber. Egentligen inte så konstigt, politiker av Obamas snitt kommer inte precis tretton på dussinet. Tittar man på bilder från Obamas kampanjmöten får man snarast intrycket att en rockstjärna kommit till staden. Det handlar inte bara om politik utan om en ungdomlig nyfikenhet på framtiden, om drömmar, mänsklig återförening och hopp.
I vanliga fall skulle väl den här svulstiga retoriken mötas av en trött gäspning, men när Obama talar om change låter det inte som lättköpt valretorik, orden lägger sig som bomull i öronen på hårt prövade amerikaner.
Vad ser då den som fokuserar på John McCain? En vit gråhårsman som lika gärna hade kunnat heta Steven Paulson eller Mike Anderson, genompyrd av konservativa värderingar och övertygad om att enda sättet att försvara USA:s ställning i världen är medelst vapenmakt. Lagom spännande.
En del av tjusningen med Obama är att han kan bli den första svarta presidenten sedan George Washington valdes till den nya republikens första president 1789. En svart president i ett land med 40 miljoner afroamerikanska medborgare borde egentligen vara världens naturligaste sak. Men det är det inte.
I går rapporterade DN från sydstaten Virginia. På en restaurang möter korrespondenten Erik Ohlsson tre män som delar med sig av sina tankar kring Obamas kandidatur.
"Jag är inte rasist, men jag har starka rötter här och vi har aldrig röstat på någon svart", säger en av männen.
"Dom kommer att knäppa honom", säger hans bordskamrat, utan att specificera vilka "dom" är.
Det där sista, att någon kan komma att "knäppa" Obama, är en farhåga som har växt sig starkare hos mig i takt med Obamas framgångar. För många amerikaner är tanken på en svart president med mellannamnet Hussein en omöjlig tanke. Hos en del föder tanken till och med hatkänslor.
Det finns alltid en latent hotbild mot framstående politiker, och USA är förvisso ett mer tolerant land i dag än när Martin Luther King mördades för 40 år sedan.
Kanske är det att måla fan på väggen, men man kan ändå inte blunda för risken att sagan om Barack Obama slutar innan den ens börjat. Och att slutet kan bli väldigt tragiskt.

Mer läsning

Annons