Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Successiv förnyelse i USA

Annons
Den tillträdande amerikanske presidenten Barack Obama har nu satt ihop sina ekonomiska och utrikes- och säkerhetspolitiska team. Obama satsar på erfarenhet och kompetens, snarare än på nya politiska stjärnor. Bland de utnämnda finns veteraner från Bill Clintons presidenttid, militärer, diplomater och folk från finansvärlden. Några med anknytning till den nuvarande administrationen.
Många hade säkert väntat sig djärvare utnämningar av en president som vann valet på att lova förändring. Det är förståeligt att Obama inte överlämnar finanserna till oprövade krafter mitt i den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Men när han behåller Bushs försvarsminister Robert Gates kan det tyckas som att han går väl långt i sin strävan att skapa kontinuitet i det amerikanska styret.
Men Obama är en politisk strateg som vet vad han gör. Det finns naturligtvis en poäng i att låta Bushs försvarsminister avveckla kriget i Irak. Truppreträtten är redan avtalad med Iraks regering och ska vara avslutad 2011. Gates, som ersatte den impopuläre Donald Rumsfeld efter republikanernas förlust i kongressvalen 2006, lär inte ha något emot att snabba upp tidtabellen om Obama så önskar.
Gates har uttalat sig för en uppgradering av diplomatin (soft power) i den utrikespolitiska arsenalen, underförstått på bekostnad av de militära insatserna. Det är en huvudlinje i Obamas säkerhetspolitiska tänkande, även om han under valkampanjen också talade om att sända mer trupp till Afghanistan och även tillåta amerikanska raider in i Pakistan.
Men det sjuåriga kriget i Afghanistan står inför ett politiskt och militärt sammanbrott, och efter terrordåden i Bombay, som ökat risken för ett krig mellan Indien och Pakistan, lär ingen av Obamas rådgivare föreslå att USA komplicerar situationen ytterligare i området. Allra minst den blivande nationella säkerhetsrådgivaren, förre Natochefen James Jones, som tidigare i år frankt deklarerade att "Nato håller inte på att vinna kriget i Afghanistan". General Jones menar att utan effektiva civila insatser förblir varje militär framgång en tillfällig sådan.
Det lär i grunden vara Obamas uppfattning också. Frågan är bara hur man får fart på hjälpinsatserna i ett läge där säkerheten blir allt sämre. Den utländska militära närvaron i Afghanistan med de civila offer den medför spelar talibanerna i händerna. Samtidigt är kongressen ovillig att anslå pengar till återuppbyggnaden i Afghanistan så länge man inte ser några framsteg.
Det är den svårlösta ekvation som Obama måste ta itu med. Kanske blir den lättare att lösa med kritiska militärer kring sig än med välmenta civila rådgivare.
Obama kan få större bekymmer med sin utrikesminister Hillary Clinton, som röstade för kriget i Irak och uttalade sig hökaktigt om Iran under primärvalskampanjen. Förutom att hon avfärdade Obama som "naiv" i utrikespolitiken. Men den blivande presidenten har gjort klart att det är han som svarar för policyn och visionerna, och att han förväntar sig att de utnämnda ställer upp på hans beslut.
Notabelt är att Obama utsett sin utrikespolitiske rådgivare Susan Rice till FN-ambassadör och väntas ge henne status som regeringsmedlem, vilket i princip betyder att hon likställs med Clinton.
Rice är en stark förespråkare för multilateralism och har engagerat sig för Afrika. Rice kan bli en väl så viktig röst för USA i världsamfundet som Clinton. Man kan se ett scenario av successiv förnyelse, där politiker av Obamas egen kaliber och generation tar över efter hand.         

Mer läsning

Annons