Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Största möjliga tysssssstnad

/

Annons

Rubriken är överdriven. Carl Bildt har faktiskt sagt en del om utvecklingen i Libyen. Utrikesministern uttryckte häromdagen uppfattningen att det inte ”handlar om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling”. Uttalandet reste allvarliga frågetecken kring Bildts förstånd. Vi tittar på tv, för att citera Ebba Grön, och det vi ser är en brutal diktator som skjuter prick på människor som demonstrerar för frihet. Hur svårt ska det vara att säga det självklara? Det är ju inte så att utrikesministern tar några politiska risker med en villkorslös hållning gentemot Muammar Gadaffi.

fast spelar det verkligen någon roll vad en företrädare för en pyttenation i avlägsna Skandinavien säger? Inte för fortsättningen på det libyska dramat. Offentliga fördömanden biter dåligt på en galning som busar stridsflyg mot sin egen befolkning. Då har man liksom passerat dialogstadiet. Men självklart har Sveriges internationella engagemang ändå betydelse. Inte minst för våra möjligheter att koordinera EU:s utrikespolitik. Carl Bildt borde till exempel läxa upp Italiens gubbsjuke premiärminister som betraktar Muammar Gadaffi som en god vän och nära allierad (samma smaklösa linje drev Silvio Berlusconi i samband med det egyptiska folkets resning mot Barakregimen). När EU:s utrikesministrar träffades i söndags motsatte sig Italien ett gemensamt uttalande där våldet fördömdes.

Sedan ska man komma ihåg att utrikespolitik också är inrikespolitik. Det handlar om vår självbild som upplysta medborgare. Svenskarna är ett av Europas, kanske världens, mest globaliserade folk. Vi rör oss vant över världsdelarna, och precis som Palme uppmärksammade under sin rundresa i den amerikanska södern i slutet av 40-talet – den sociala misären, förtrycket och utanförskapet – har många svenskar upplevt världens baksidor. Som en av de stora flyktingmottagarna har Sverige dessutom en stor grupp invandrare med egna erfarenheter om repressionens praktik och krigets fasor.

Därför är inte det konstigt att vi blir upprörda när Carl Bildt kommenterar händelseutvecklingen i Libyen på torraste tjänstemannaprosa. Vi begär inte plakatpolitik. Vi vill ha ledare som förmedlar vår ilska och oro över tillståndet i världen.

Mer läsning

Annons