Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smutsigast bör betala mest

/
  • Klimataktivisten Al Gore från USA pekar på hur Montrealavtalet mot freonutsläpp hade alltför blygsamma mål till en början. Men de skärptes snabbt. Ett Köpenhamnsavtal som  innebär något liknande är kanske det bästa vi kan hoppas på.    Foto: Kamran Jebreili/Scanpix

Annons

Man brukar säga att de goda effekterna av mer och öppnare handel är det enda område där ekonomer av alla sorter är ense. Det betyder inte att det i alla lägen är klokt att öppna gränserna. Slår det ut en produktion i fattiga länder som annars kunnat växa, så kan det vara klokt att agera så att berörda näringar kan växa och bli exportörer på sikt istället.

I klimatfrågan är enigheten nästan lika överväldigande. Här finns visserligen ännu ett antal skeptiker. Och definitiva svar får vi först när de syns i verkligheten. Men få är beredda att chansa genom att inget göra. Redan nu ser vi smältande istäcke i Arktis, mer av stormar, översvämningar och torka. Inte sällan är det de fattiga länder som drabbas, länder som på intet vis kan lastas för den växthuseffekt industrialismen orsakat. Det betyder inte att de ska slippa ta del av de åtgärder som nu måste bli verklighet. Väldiga länder som Indien och Kina bidrar redan genom sin stora befolkning till att göra klimatet varmare. Men per person är utsläppen än så länge modesta. Och räknat under de tvåhundra år som gått sen de första effekterna kunde mätas i den kurva som nu går rakt upp i skyn, så har dessa länder knappast bidragit alls.

Men deras påverkan kommer att öka. Och vi kan bara hoppas att den strid som nu står framför oss i Köpenhamn, inte sätter ett avtal i fara. Precis som ovanstående resonemang om handeln, så gäller det i klimatfrågan att de bästa inte får bli det godas fiende. Sålunda vore det konstigt att sätta specifikt svenska regler som slår ut svensk industri i den mån exempelvis elskatter och auktionering av utsläppsrätter gör att pålagorna blir hårdare än i andra länder.

Elintensiv industri bör undantas så länge inte konkurrentländerna ingår i ett sammanhållet system. Detta åskådliggör hur viktigt det är med en världsomspännande överenskommelse. För visst bör det bli dyrare med utsläpp som på sikt faktiskt fördärvar vår jord.

För att nå till ett avtal tror jag att den rika världen, inte minst EU-länderna, måste göra upp med illusionen att dagens internationella bistånd, som är ägnat att bekämpa världsfattigdomen, ska räcka även till klimatåtgärder i de fattiga länderna. De åtgärder i form av inte minst ny teknik, som måste till i många länder bör betalas utöver biståndet.

Vad kan vi då hoppas på i Köpenhamn? Vi kan konstatera att alla stora länder nu ändå kommer med egna förhandlingspositioner. Ingen verkar nonchalera problemet, USA:s Obama kommer på plats i slutfasen.

Vi kan förstås hoppas på en omfattande och världsomspännande överenskommelse. Ju förr desto billigare blir det. Men mer realistiskt är nog att söka en överenskommelse som det går att gå vidare ifrån. USA:s Al Gore exemplifierar med hur det framgångsrika arbetet mot freonet genomdrevs på det sättet. Nu hoppas vi på resultat.

Mer läsning

Annons