Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska Kina visa vägen?

/
  • I provinsen Shanxi hälsar Mao Zedongs staty solen. Kina har i all tysthet blivit världsledande när det gäller vind- och solenergi. Förnybar energi sysselsätter redan en miljon kineser.

Politiker är i regel valda på fyra-fem år. Det är därför riskfritt att lova att saker ska hända på 40–50 års sikt.

Annons

När ledarna för G8-gruppen vid ett möte i Italien tidigare i somras beslöt att minska utsläppen av växthusgaser med 80 procent till 2050 utmålades detta som ett genombrott i kampen mot klimatförändringarna, fast det i själva verket var årets största skämt. Vem tar ansvar för ett sådant beslut? Inte ens Berlusconi med sina föryngringskurer lär vara i farten om 40 år.

Men vid FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december är det blodigt allvar. Då är världen, och inte bara de gamla industriländerna i G8, piskad att komma med en bindande tidtabell för hur utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser ska begränsas för att förhindra en i värsta fall oreparabel försämring av klimatet.

USA ratificerade aldrig Kyotoprotokollet från 1997. Det trädde ändå i kraft 2005, men löper ut om två år och måste redan nu ersättas med en ny, betydligt mer långtgående global överenskommelse. Den här gången verkar USA komma med på båten. Obama är redan på väg att lotsa ett stort klimatpaket genom kongressen, med delvis samma ingredienser som i Kyotoprotokollet, till exempel handel med utsläppsrätter.

Men världen har förändrats sedan Kyotoprotokollet skrevs. USA har visserligen de största utsläppen per invånare, men Kina är numera det land som totalt sett släpper ut mest växthusgaser. Det beror inte i första hand på att kineserna blivit slösaktigare, utan på att lanet tagit över mer och mer av världens varuproduktion, inte minst tung sådan. Utsläppen bokförs på Kina, men avser egentligen vår konsumtion.

Men Kina och andra tillväxtländer som Indien, Brasilien, Mexico och Sydafrika måste ändå i eget intresse ta ett större ansvar för utsläppen än hittills. Kina har redan stora problem med både torka och översvämningar, och klimatförändringarna förvärrar läget ytterligare. Argumentet att länderna i tredje världen skulle ha något slags rätt att först komma i kapp den rika världen när det gäller utsläpp håller dess bättre på att fasas ut i debatten.

I stället visar åtminstone Kina stort intresse för ny teknologi på miljöområdet och har i all tysthet blivit världsledande när det gäller vind- och solenergi. Förnybar energi sysselsätter redan en miljon kineser. Kina har av allt att döma insett att den som är tidigt ute på detta område blir en vinnare i framtiden. Men samtidigt fortsätter landet att i gammal kommunistisk anda satsa på resursslukande investeringar och kolkraften byggs alltjämt ut, låt vara med bättre teknik.

Kina har både kunnande och resurser för att på egen hand klara omställningen till minskade utsläpp. För länderna i Afrika är situationen en annan. De bidrar närmast försumbart till utsläppen, men drabbas hårdare av klimatförändringarna än de flesta andra länder. De behöver ekonomiskt stöd både för att anpassa sig till klimatförändringarna och för att förebygga ökade utsläpp. Afrika är inte betjänt av någon frisedel för utsläpp, utan måste se till att ta genvägar till bättre metoder för både jordbruk och industriproduktion.

Kostnaderna för att minska de skadliga utsläppen överdrivs ofta. Det handlar om någon eller några BNP-procent. Det är egentligen tveksamt om man överhuvudtaget ska se det som kostnader. Ny teknik har alltid lönat sig. En kraftfull insats för att rädda vårt klimat kan vara vad våra just nu orkeslösa ekonomier behöver för att sätta fart igen. Även svenska företag behöver få upp ögonen för möjligheterna på detta område.

Mer läsning

Annons