Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakta grävs monarkins grav

/

Annons

Det blir inte två kungliga bröllop i år, prinsessan Madeleine och pojkvännen Jonas Bergström har av suspekta skäl – ni läser väl kvällstidningarna! – bestämt sig för att vänta med att knyta banden. För Lars Ohly betyder det att han bara behöver tacka nej till en bröllopsinbjudan. Vänsterledaren har ju deklarerat att han inte kommer att övervara sommarens giftermål mellan kronprinssessan Victoria och Daniel Westling. Ett bra beslut och inte alls särskilt konstigt. Socialismen är det gamla privilegiesamhällets antites. Ohly kommer inte heller att delta vid Moderaternas valvaka.

Det känns befriande att höra en representant för det offentliga Sverige säga att han redan har tröttnat på ”bröllopshysterin och den här monarkistiska yran”. Den mediala upptakten inför bröllopet har drag av det underdåniga och för övrigt är det obegripligt att statstelevisionen tagit täten i den devota bevakningen. Upplägget utgår från att det är två högst speciella människor som ska skrida uppför Storkyrkans altargång klockan 15.30 den 19 juni. En angelägenhet för ett helt folk.

Vad är det som är så märkvärdigt med kungligheterna? En del menar att tjusningen är det avstånd som ligger mellan oss och de; runt familjen Bernadotte finns en air av förnämlighet, de sitter där på sina höga piedestaler och tittar ner på populasen och vi låter oss bli förförda. Vi kan aldrig bli som de och de får aldrig bli som oss. Den här beskrivningen är inte längre giltig.

Den mystik som förr fanns kring kungligheterna har i dag reducerats till vanlig simpel kändisdyrkan paketerat i ett behändigt löpsedelsformat.

Kungabarnens förehavanden skildras numera på samma uppslag som månadens dokusåpaskådis och deras liv och leverne i övrigt utmärker sig inte från resten av överklassen: det är samma dyra hobbyer och fina utbildningar. En vardag med statligt subventionerad guldkant.

Ingenting är längre intressant med kungahuset, för varje år undergrävs dess status som institution med särskild ställning. Till er som hoppas att det stundande bröllopet kommer att lyfta monarkin till nya höjder – ja, kanske tillfälligt, men på sikt är det bara en vägbula på vägen mot det ofrånkomliga.

Monarkins grav gräver sig själv. Förr eller senare kommer det att bli dags för pennstrecket.

Mer läsning

Annons