Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så fucking bra!

/
  • Huvudrollsinnehavarna i Fucking Åmål, Rebecca Liljeberg och Alexandra Dahlström.foto: scanpix

Annons
En artikel påminner mig om att det är tio år sedan filmen Fucking Åmål gick upp på biograferna.
Jag minns det som i går. När eftertexterna rullade på filmduken uppstod spontana applåder i salongen – den var ju så fucking bra!
Detta var rullen som trovärdigt lyckades förklara en hel ungdomsgeneration, utan att bli pretto eller hemfalla åt vuxet översitteri, den kom ner på nivå.
Att själv vara en del av denna generation var stort. Gissa om man kände sig träffad!
Sju år senare på ett hotellrum i New York bläddrar jag igenom New York Times kulturdel och hittar en artikel som diskuterar Lukas Moodyssons mästerverk, "Show me love" (det blev filmens amrikanska titel). Framgångarna slutade inte i Sverige, filmen knockade biobesökare och kritiker världen över.
När jag pratar med jämnåriga kompisar och läser andras tankar kring Fucking Åmål blir det ännu mer tydligt vilka avtryck filmen lämnat. Den skildrade den där magiska tonårskänslan precis som vi upplevde eller önskade att det skulle vara.
Först i efterhand förstod man dessutom vilken betydelse filmen haft för synen på homosexualitet bland unga, det var första svenska filmen som verkligen vågade ta i ämnet.
När Agnes och Elin kysser varandra i baksätet på den där bilen till tonerna av Foreigners "I want know what love is", ja då stannade tiden.
Jag tittar på klippet på Youtube och får samma rysningar i dag som 1998.

Mer läsning

Annons