Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ryssland i otakt med tiden

/

Snart 20 år efter Sovjetunionens upplösning har Ryssland fortfarande svårt att finna sin plats i världen.

Annons

Det verkar som om de ryska ledarna inte riktigt förstår de ekonomiska, sociala, tekniska och politiska förändringar som ägt och äger rum i resten av världen, och de är oförmögna att möta omvärlden på det nya planet. I stället återfaller de till vanor och språkbruk som hörde hemma i kalla krigets värld, ostörda av inhemsk kritik eftersom ryska media i dag helt kontrolleras av makthavarna i Kreml.

Men man bygger inte politiskt förtroende hos grannländerna genom att blanda sig i deras inre angelägenheter. Och man bygger inte upp ett kommersiellt förtroende som energileverantör i Europa, samtidigt som man i politiskt utpressningssyfte stänger av gaskranarna mitt i vintern. De ryska ledarna är kort sagt i otakt med tiden och omvärlden, och detta har blivit ännu tydligare efter presidentskiftet i USA.

Därtill kommer att den ryska ekonomin alltjämt står och vacklar på ett ben – oljan. Övriga delar av ekonomin har svårt att ta fart, trots välutbildad arbetskraft och industriell tradition. Oligarkerna från Jeltsins tid är utmanövrerade, men maktkoncentration, favorisering och utbredd korruption gör det svårt för verkliga entreprenörer att ta sig fram.

De ryska ledarna kan visserligen trösta sig med att USA och Europa också har ekonomiska problem. Men de är pinsamt medvetna om att den ryska modellen ändå inte utövar någon lockelse på vare sig ”det nära utlandet” eller resten av världen. Och i öst tuffar Kina och andra länder på som tåget, släpper fram entreprenörer och tar till sig inte bara ny teknik utan också ett nytt tänkande. Det är Kina som står som modell för tredje världen, medan Ryssland har svårt att finna vänner där med.

Många hoppades att presidentskiftet i Ryssland skulle innebära åtminstone ett steg mot en modernare ledarstil i Kreml. Medvedev kom i alla fall inte från KGB, och han gav intryck av att förstå förändringarna i världen bättre än Putin. Men några utspel på sistone får en att tvivla på att Medvedev är något annat än vad som sägs - Putins förlängda arm. Först föreslog Medvedev en lagändring som ska göra det möjligt för den ryske presidenten att skicka militär utomlands, bland annat för att ”skydda ryska medborgare och militär personal”. Sedan riktade han ett hätskt angrepp på den västvänlige ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko, som han beskyllde för att föra en antirysk politik, och lät den nyutnämnde ryske ambassadören i Kiev stanna hemma.

Tankarna går naturligtvis till Georgien, särskilt som Moskva enligt uppgifter är i färd med att förse de etniska ryssarna på halvön Krim med ryska pass. Det skulle skapa en förevändning för ryssarna att, precis som i Sydossetien, ingripa militärt för att ”skydda sina medborgare”, om till exempel Ukraina säger upp avtalet om ryska flottbasen Sevastopol på Krim. En majoritet av befolkningen på Krim är etniska ryssar.

Man kan vara kritisk till en del av USA:s och Natos politiska och militära manövrer i Rysslands närområde. Men vi lever inte på Stalintiden. Varje nation har rätt att utforma sin politik och ingå i de allianser man önskar.

Det finns ingen internationellt erkänd rysk intressesfär. Ju förr de ryska ledarna inser att maktspråk och inblandning i andra länders affärer är föråldrade verktyg i den internationella politiken, desto snabbare kan de bygga upp ett välmående och i positiv mening respekterat Ryssland. Man bygger ingen framtid på chauvinism och föråldrade supermaktsdrömmar.

Mer läsning

Annons