Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Retorik och verklighet

/

Barack Obama står för en ny amerikansk syn på världen, mindre ”bossig” och mer samarbetsinriktad än under föregångaren Bush.

Annons

Obamas lyssnande och nästan ödmjuka stil går hem i alla läger, också i den muslimska världen. Det är en förklaring till att han är populärare än det land han är president för också bland muslimer. En annan förklaring är förstås hans bakgrund. Barack Hussein Obama är son till en afrikansk muslim och har gått i skola i Indonesien, världens folkrikaste muslimska land. Det gör det naturligtvis lättare för muslimer att identifiera sig med honom. Därmed inte sagt att man automatiskt flyttar över sina sympatier för personen Obama på supermakten USA.

Obama är väl medveten om den misstro som finns mot USA:s politik runt om i världen, och inte minst i den muslimska världen. Han inser säkert också att det inte räcker med välvillig retorik, löften och försäkringar om den karta han ritar upp inte stämmer med terrängen. När Obama deklarerar att USA ”inte för och aldrig kommer att föra krig mot islam” så ser muslimerna något annat.

De ser ett USA som invaderar muslimska länder som Irak och Afghanistan och som bekämpar islamistiska grupper där och i Pakistan. I mer diskreta former också i en rad andra länder, till exempel Somalia. Grupper som har en religiös agenda, men också en nationell. Ibland också en social och ekonomisk agenda som Hizbollah i Libanon och Hamas i Palestina. Dessa rörelser har trots sina olikheter under Bush buntats ihop till en enda gentemot ”väst” fientlig grupp och stämplats som terrorister.

Obama förklarar att palestinierna har rätt till en egen stat – en principiell ståndpunkt som också intagits av hans företrädare. Obama kräver också att de israeliska bosättningarna på Västbanken stoppas och lovar att bli mer kritisk mot Israel än sina föregångare. Palestinierna välkomnar dessa deklarationer, men de kan inte blunda för verkligheten: Israel fortsätter att bygga ut sina bosättningar på annekterad arabisk mark, i strid med en rad FN-beslut och att det amerikanska stödet till Israel fortsätter. Att vända en supermakts politik är inte gjort i en handvändning, men Obama gör åtminstone en riktig analys – utvecklingen i Mellanöstern går i fundamentalt fel riktning och äventyrar både amerikanska och israeliska intressen.

Det är en sympatisk tanke att USA inte ska lägga sig i alla konflikter i världen. Men det här är en konflikt som i hög grad vållats av amerikansk utrikespolitik genom åren, och det är bara USA som kan vrida utvecklingen rätt.

Obama är en intelligent ledare, den bästa USA haft på årtionden, och han är en briljant talare. Men han måste se upp så att han inte fastnar i sin egen retorik. Ord och handling måste hänga ihop om han ska bli trovärdig. Han måste våga utmana de krafter inom och utanför USA som tjänar på fortsatt spänning.

Egypten är ett annat land där USA:s politik hittills inte hängt ihop. Egypten är en stenhård polisstat, ökänd för tortyr och andra brott mot de mänskliga rättigheterna. Trots detta fortsätter USA att stödja regimen Mubarak, ekonomiskt och militärt. Att Obama valde att framföra sitt budskap till den muslimska världen från ett universitet i Kairo kan välvilligt tolkas som ett stöd till de reformvänliga krafterna i regionen. Andra mer skeptiska lär se det som ytterligare en eftergift åt Mubarak.

Sanningen är väl att Obama inte hade så många platser att välja på. Han kunde ju inte framföra sitt fredsbudskap till muslimerna från det av Israel ockuperade Jerusalem.

Mer läsning

Annons