Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Radikalisera spelreglerna

Annons

En kommunal skola går inte i konkurs i ordets lexikaliska mening. Men de kan väl läggas ner och detta utan att Riksgäldens chef Bo Lundgren drar igång stora räddningsaktionen för att rädda verksamheten. Jag vet inte hur många skolor som har gått förlorade som en konsekvens av den ekonomiska krisen, däremot vet vi att många pedagoger tvingats lämna sina jobb.

Skolor uppvisar normalt inga provocerande riskbeteenden. Möjligen att någon rektor emellanåt hyr in en ovanligt dyr föreläsare för att stimulera elevernas inlärning. Men mest jobbar de på, i hög- som lågkonjunktur och utan hänsyn till hur den korta tremånadersräntan eller marknaden för subprimelån utvecklar sig.

Ändå är det här som notan för den bottenlösa girigheten hamnar.

Totalt har världens stater pungat ut ungefär 14 000 miljarder dollar för att rädda och stimulera finansmarknadernas aktörer. Anledningen är lika enkel som absurd. En kraschad storbank skulle få oerhörda konsekvenser för individer, näringsliv och samhällsekonomin som helhet.

Det är absurt att insatserna blivit så höga att länder tvingats ställa ut garantier motsvarande en fjärdedel av världens totala BNP – och detta utan att få någonting tillbaka! Vilka beteenden uppmuntrar en sådan ordning? Inte är det en affärskultur präglad av långsiktighet och måttfullhet i alla fall.

När nästa kris rullar in, och det kommer den att göra, borde förutsättningarna och spelreglerna vara radikalt annorlunda. Stärk det statliga ägandet inom banksektorn, skapa motkrafter till spekulationskapitalismen, öppna för statligt övertagande av banker.

Hittills är det bara Lars Ohly som har snuddat vid dessa frågor. Han borde få sällskap av Mona Sahlin.

Mer läsning

Annons