Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ovissheten styr Storbritannien

/

Annons

För 13 år sedan höll Tony Blair mottagning på sin nya adress, 10 Downing Street. Bland gästerna märktes bland andra Oasisbröderna Liam och Noel Gallagher. Då, 1997, flockades alla kring Tony Blairs och Gordon Browns skapelse, The New Labour.

I årets brittiska valrörelse var kändiselitens uppslutning kring Labour betydligt mer beskedligt. Och kanske var det symptomatiskt för partiets utveckling. I dag känns Old Labour som ett mer passande namn; trött, sönderregerat och nu dessutom ställt inför ett svidande nederlag.

Redan torsdagskvällens vallokalundersökning visade att Tories blivit största parti. När rösträkningen fortsatte på fredagen var frågan om de konservativa skulle vinna en egen majoritet eller om Storbritannien skulle få ett ”hängparlament”, alltså inget parti med egen majoritet. Innan lunch stod det klart att sämsta tänkbara scenario inträffat. Trots att det brittiska valsystemet är riggat för att ge tydliga majoriteter är det nu ovissheten som härskar i Storbritannien. Ett mindre idealiskt tillstånd för ett land med 1 800 miljarder kronor i budgetunderskott.

Varken valresultatet eller det politiska landskapet ger några självklara partisamarbeten vid handen. Både Gordon Brown och Toryledaren David Cameron har skickat trevare till Liberaldemokraterna och sagt sig vara beredda att möta dess krav om ett refomerat valsystem. Värderingsmässigt står Labour och Liberaldemokraterna varandra närmast och med uppbackning av mindre nationella partier skulle en vänster-liberal majoritet vara möjlig.

”Vem som helst förutom Brown”, skrev tidningen Economist nyligen. Gordon Brown har i egenskap av premiärminister första tjing som regeringsbildare, men hans eventuella försök skulle dock möta hårt motstånd. För trots allt bra som Brown har uträttat – insatserna mot fattigdom på såväl hemmaplan som i tredje världen, den resoluta hanteringen under finanskrisens akuta skede – är han svårt förknippad med det blodiga Irakkriget, den höga arbetslösheten och det gigantiska budgetunderskottet.

Det är lätt att läsa in ett folkligt missnöje i Labours tillbakagång. Som premiärminister har Brown också fått klä skott för den mygelkultur som avslöjats bland landets politiska elit.

Vad som ändå talar för Brown som regeringsbildare är de drastiska nedskärningar som väntar Storbritanniens offentliga sektor. Brown har bevisat att han eftersträvar ett sammanhållet samhälle och det är långt mer än vad man kan säga om David Cameron. Bara det faktum att Toryledaren brukar jämföras med Fredrik Reinfeldt säger väl det mesta om hans engagemang för de svaga och utsatta.

Mer läsning

Annons