Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om katastrofspråk, en ödslig tennismatch och lite annat

/

Annons

Vilket parti blir först att föreslå uranbrytning i Jämtland? Frågan ställdes här på ledarsidan dagen efter att regeringen lanserat huvudpunkterna i sin kommande energiproposition. Får regeringen som den vill riskerar ju Sverige att behöva dras med kärnkraften de återstående 91 åren av århundradet. Blir det nya reaktorbyggen är det också rimligt att försöka använda vårt eget uran. Missförstå mig rätt, jag hoppas inte på uranbrytning, däremot har borgerligheten försatt sig i ett etiskt dilemma.

Varför ska Sverige importera uran från Ryssland och Namibia om vi kan använda egna fyndigheter? Varför ska arbetare i andra länder riskera sin hälsa för att hålla igång våra glödlampor? Det handlar om moralisk anständighet.

Nu har landstinget beslutat undersöka hur länet skulle påverkas av gruvdrift. Alla, inklusive ledamöterna i det borgerliga lägret, verkar grundmurat skeptiska mot uranet. Enda undantaget är kristdemokraten Lars-Olof Eliasson som resonerar som varenda borgerlig kärnkraftskramare egentligen borde resonera: ”Vi har kärnkraft i Sverige och ska vi ha den energiformen kan vi inte kräva att uranet bryts någon annanstans”. Eliassons slutsats är riktig, lyckligtvis är det högern som äger problemet och inte vänstern.

Måtte inte Mona Sahlin börja vackla inför industrifackens påtryckningar. Avveckling i en ansvarsfull takt är och måste förbli socialdemokratins linje.

Varslen står som bekant som spön i backen och det senaste halvåret har det svenska nyhetsspråket tvingats återuppfinna sig flera gånger. Naturen är en given referenspunkt, lägg därtill en touch av katastrof – som om detta vore urkrafter utom vår förmåga att hantera – och du har skapat en begreppsvärld klippt och skuren för tider som dessa. Varslen står inte bara som spön, de duggar också tätt, man kan nog prata om en varselvåg, ja, arbetsförmedlingarna kan i värsta fall förvänta sig en störtflod. Marknaden gungar, företag tappar mark och skakas av inre konvulsioner. Det är dramatiskt, pompöst och ack så tröttsamt.

Förvärras krisen av att vi skriver så mycket om den? Det känns så.

Det ska bli lättare att skjuta varg, föreslår Naturvårdsverket, länsstyrelserna ska få större inflytande över jaktkvoterna. Vargstammens storlek är en nationell angelägenhet och bör därför ligga på den nationella nivån. Dessutom är det bra med en viss distans mellan varghatarna och beslutsfattarna.

Davis Cupmatchen mellan Sverige och Israel kommer att spelas inför tomma läktare. Beslutet föregicks inte av påtryckningar från regeringshåll eller riksidrotten utan fattades av Malmös fritidsnämnd. Anledningen är att säkerheten inte kan garanteras.

Det är bra att folk demonstrerar mot den israeliska statsterrorn. Att protesterna råkar påverka en tennismatch är en parentes i det större sammanhanget. Natten mot onsdag regnade nya bomber över Gazaremsan.

Svenska akademins ”ständige” sekreterare, Horace Engdahl, ska snart sluta. I en essä försöker Engdahl förklara hur och varför bilden av akademins grundare, Gustav III, ändrats under historien, från storsvensk symbol till fåfäng beskyddare av de sköna konsterna.

Han har hunnit bli Horace med hela svenska folket – utan att någon gång avvika från sitt inprogrammerade manér. När han upphöjdes till sekreterare var jag 15 år och tyckte att han verkade lite nördig. I dag är han precis likadan och jag tycker att han är en högst intressant person. Horace är, för att låna tonåringens bildspråk, äkta. Texten om Gustav III var förresten läsvärd.

Saab har begärt en rekonstruktion av företaget. Finns det någon möjlighet att rekonstruera regeringen?

Mer läsning

Annons