Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om frihandeln råder enighet

/
  • Den moderatledda regeringen anklagar genom handelsminister Ewa Björling för nyprotektionism. Hon skjuter över målet. Oenigheten mellan blocken nu gäller vilka stimulanser krisen kräver.  Foto: Scanpix

Annons

Det finns anledning att som handelsminister Ewa Björling, m, varna för protektionism i krisens spår. Men det går inte att ta henne på allvar när hon kallar det för protektionism när arbetare slåss för att slippa bli utsatta för lönedumpning, eller när sossarna motarbetar nya elkablar som i dag bara skulle höja svenska elpriser.

I krisen kommer en del av sig själv. BNP föll med 4,9 procent förra årets sista kvartal. Svensk export föll med 7,2 procent och importen föll med 5,4 procent. Krisen är djup och dramatisk.

Sverige är därtill ett osedvanligt exportberoende land. Det har gett oss tio–tolv mycket goda år sedan den förra krisen, samtidigt som utlandsberoendet ökat ytterligare till runt hälften av våra inkomster. Industrins problem är därmed i än högre grad Sveriges problem.

Det är viktigt att krisen inte leder till protektionism, till nya tullar och sånt som bara kan förvärra. Samtidigt kan ju inte det få innebära att allt ska accepteras. EU-parlamentet pysslar nu exempelvis med nya handelsavtal med afrikanska länder, dock inte för de allra fattigaste som redan fått full tullfrihet in i EU.

När den blå majoriteten i EU i dessa avtal försöker lägga in tjänstesektorn på ett sätt som tvingar fram privatisering av offentlig service då är det dags att säga ifrån.

På samma sätt måste förstås arbetarna i EU ha rätt att agera när utländska arbetare, i Lavaldomens spår, kommer in och konkurrerar med lägre löner.

Det är inte, som Björling påstår, protektionism. Vi har sett arbetare som bär skyltar med kravet brittiska jobb till brittiska arbetare. Men de brittiska facken är tydliga när de säger att det de eftersträvar är lika löner oavsett etniskt eller nationellt ursprung. Det är samma sak som svenska arbetare kräver.

Det är inte protektionism. Det handlar om att lönerna inte ska vara ett konkurrensmedel vilket som helst eftersom arbetarna inte är en produktionsfaktor vilken som helst. De är människor med människors behov, vad än Björling tror.

Björling som företräder en regering som inte förstår nödvändigheten av kraftfulla stimulansåtgärder mot krisen men som säger sig vilja motverka handelshinder av alla sorter, gör också ett försök att kalla den socialdemokratiska politiken för nyprotektionism.

Att socialdemokratin varnar för att bygga fler elledningar till kontinenten bygger på insikten att det avsevärt skulle öka de svenska elpriserna.

Här slår de borgerliga knut på sig själva. De vill ha frihandel eftersom den är effektiv och välståndshöjande, det är något som alla ekonomer är mer eller mindre, för att inte säga helt överens om.

Men om vi kan identifiera en sektor där det skulle höja kostnaderna och försvaga den svenska industrins konkurrenskraft, är det då klokt att genomföra en sån åtgärd nu. Knappast. Hela el-”avregleringen” är ett exempel på att ideologisk trosvisshet fått ersätta rationalitet.

Svensk industri har med dagens regelverk egentligen bara en möjlighet att få ta del av de enorma vinster den ger de gynnade kraftproducenterna, och det är att efter finländsk förebild åter köpa in sig de stora kraftverken – eller att bygga nya.

Det är så jag förstår basindustrins önskan att få bygga ny elkraft i ett läge där elöverskottet är en realitet, där förnybara alternativ äntligen finns inom räckhåll och båda sidor i politiken faktiskt säger att ingen kraft ska avvecklas innan ny elkraft finns att tillgå.

Mer läsning

Annons