Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oglamoröst men nog lär de andra ringa

/

Annons

Vilka kommer att ringa Herman van Rompuy? Kommer Obama att göra det? Kommer Hu Jintao att göra det? Medvedev? Singh? Lula? Kritikerna till valet av EU:s nya ledning ställer frågan lite spydigt.

Men svaret är att alla kommer att ringa. Och deras utrikesministrar lär ringa Catherine Ashton. Inte för att de är erkänt starka ledare, utan för att de representerar nästan 500 miljoner européer. Att de sen fortsätter att ringa både Frankrikes, Storbritanniens och Tysklands ledare är en annan sak.

Vi som lever i ett litet land får äntligen någon som talar för oss utan att telefonnumret byts ut var sjätte månad.

De två är valda som en helt normal EU-kompromiss. Tillvägagångssättet kanske inte är så snyggt. Här handlar det om slutna rum med många svarta kostymer.

Men det är så långt vi har kommit ännu.

De två är långt från de starka ledare som en och annan likt Carl Bildt, säger sig ha föredragit. De två förefaller i stället att som främsta meriter vara goda förhandlare. Det är nog en viktig anledning till att de nu valdes.

Båda parter ska vara nöjda efter en bra förhandling, säger kristdemokraten van Rompuy. Han har som främsta merit att han lyckats sy ihop en belgisk regering med både flamländare och valloner, något som annars varit svårt de senaste åren.

Ashton, som är socialdemokrat, sätter en ära i sin pragmatism. Hon talar om vikten av att försvara ett socialt Europa. I den akuta krisen har hon försvarat de stora stimulanspaketen och behovet av en reglering av finansmarknaderna. Men, och det ligger förstås i hennes uppdrag som handelskommissionär, hon försvarar också frihandeln och varnar för protektionism. Samtidigt säger hon sig se problemen för de länder som har svårt att klara den anpassningen.

I förhållande till EU:s store granne Ryssland betonar hon vårt växande ömsesidiga beroende som något som stärker och gör relationerna uthålligare snarare än att öka vår sårbarhet. Det låter i mina ögon som en utmärkt utgångspunkt som förtjänstfullt skiljer sig från hur Labourpartiet under Tony Blair såg på omvärlden.

När allt detta är sagt, så kvarstår förstås frågan hur ofta världens övriga stora kommer att ringa. Det i sin tur avgörs nog av hur de båda lyckas i sina nyinrättade jobb. Det är faktiskt Catherine Ashton, EU:s höge representant för utrikes- och säkerhetsfrågor, som får de nya resurserna av de två. Hon får i uppgift att bygga upp ett kansli om 5000 anställda.

Ordföranden å andra sidan har hela ministerrådet i Bryssel till sitt förfogande.

Mer läsning

Annons