Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är räkmackan uppäten

/

AMF:s tidigare vd Christer Elmehagen fick inte bara lite mer att leva för på ålderns höst, han fick över 60 miljoner. Dessutom lär han väl knappast ha hunnit bränna de flera tiotals miljoner han fick i lön.

Annons

Problemet med Elmehagen är att oavsett hur mycket vi föraktar de perversa ersättningarna så spelar det liksom ingen roll. Elemehagen är en fett skodd direktör, en lyxlirare, tryggt förankrad i den yttersta överklassen.

Ända sedan AMF-skandalen briserade har vi letat argument för att isolera Elmehagen, göra honom ensam vid skampålen. Men debatten har ensidigt fokuserat på fackpampen som gjorde gemensam sak med näringslivet för att garantera direktören en avkopplande ålderdom. Några möjligheter att kontrastera den här bilden har inte funnits. Den tidigare vd:n har kunnat sitta lugnt tillbakalutad på divanen och åse hur media släppt loss all världens blixtar och dunder mot Wanja Lundby-Wedin.

Elmehagen har kommit för lätt undan, inget snack om den saken. Tack vare sin gentlemannamässiga framtoning (”jag är alltid öppen för att sätta mig ner och diskutera och resonera”) har han fått en omotiverat behaglig resa.

I fredags – och med facit i hand var det några veckor för sent – överlämnades rapporterna efter den oberoende granskning som gjorts av Christer Elmehagens agerande.

Enligt AMF:s styrelse visar genomgången av dokumenten dels att ”Elmehagens flytt av pensionskapital från en sparform till en annan inom AMF strider mot vd:s lojalitetsplikt och är att betrakta som ett avtalsbrott”, dels att ”nivån på inbetalningarna av Elmehagens pension 2006–2008 har varit avsevärt högre än vad ersättningskommittén beslutat avseende det avtal som ingicks med vd 2004”.

I klartext: AMF:s styrelse anser sig förd bakom ljuset. Vem bär då ansvaret, den som har vilseletts eller den som vilselett? Låt oss åtminstone konstatera att det krävs två – eller i det här fallet elva styrelseledamöter och en vd – för att dansa en dålig tango.

Wanja Lundby-Wedin har hjärtat på rätt ställe. Och det är betydligt mer än vad man kan säga om Christer Elmehagen.

 

Mer läsning

Annons