Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nato, nej tack

/

Annons

Folkpartiet är inte bara det mest kramvänliga europartiet, när det kommer till Nato vet liberalernas vurm knappt några gränser. Senast var det Allan Widman, folkpartiets försvarspolitiske talesman som i Expressen (20/4) radade upp argumenten. Sverige har inte en chans att ensam stå emot Ryssland, heter det. Och förresten så är vi ändå nästan redan med – om Sverige bara skriver under den streckade linjen så lovar folkpartiet att sluta tjata.

Sant är att vi redan är rejält insyltad i försvarspakten; våra väpnade trupper är duktigt samtränade med Natos manskap och våra tekniska enheter är väl integrerade. Men bara för att man valt att gå halva vägen betyder inte det att man ska gå hela vägen. Personligen tycker jag att vi redan har gått för långt. Exemplet med vårt engagemang i Afghanistan är talande. Där opererar svensk militär och Natotrupp sida vid sida i ett lågintensivt krig som fortsätter att skörda dödsoffer men lämnar en hel del att önska när det gäller möjligheterna till en varaktig fred.

Enda sättet att komma bort från all denna blodspillan är genom att uppmuntra parterna att sätta sig ner vid förhandlingsbordet – det borde vara västmakternas uppgift.

Ett Natomedlemskap skulle höja vår nationella försvarsförmåga många gånger om, men det skulle också bidra till den ökade militariseringen i världen och det skulle göra oss än mer skyldiga till det lidande och dödande som pågår i Afghanistan. För tro för guds skull inte att Natos engagemang kommer att sluta med Afghanistan.

Mer läsning

Annons