Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När hinner dagens politiker tänka?

/

De av sonen Sven Erlander redigerade volymerna av Tage Erlanders dagböcker har blivit mina mest emotsedda läsupplevelser de senaste höstarna.

Annons

Årets volym avser 1959, ett år som vad gäller politisk dramatik lite orättvist hamnat i skuggan av 1968. Två gånger hänger den socialdemokratiska regeringens öde på ett hår, den interna striden som svenskt atomvapen pågick för fullt inom socialdemokratin och mitt i alltihop ställer Sovjets ledare Nikita Chrustjov in ett besök i Sverige, vred över den borgerliga kritik som fått honom att känna sig ovälkommen. I efterspelet får detta sen regeringen att göra en unik politisk markering mot högerledaren Jarl Hjalmarson som utesluts från att ingå i Sveriges FN-delegation på hösten.

Visst finns det memoarer och statsvetare som skildrat allt detta förut, men i fråga om närvarokänsla är det ingen som slår Erlander. Dock är det en delvis förändrad Erlander än den vi mötte i de första volymerna. Utbrotten har dämpats, den skoningslösa självkritiken likaså. Och till det Harpsund som han först alls inte ville veta av flyr han nu så fort chansen ges.

Jämfört med i dag kan det politiska tempot för femtio år sen framstå som närapå lättjefullt. Upp till Kiruna tar statsministern förvisso flyget, annars är det oftast tåg som gäller. Till brittiska Labours kongress följer Olof Palme med, annars reser han oftast ensam, utan pressekreterare eller livvakter och mobiltelefonen var inte uppfunnen.

Det gav inte bara kontakter med andra resenärer – ibland förvisso störande – utan också tid att läsa och tänka. När hinner våra dagars hårt uppvaktade och ständigt uppkopplade politiker det? Att man ytterst sällan hör dem citera ur en nyläst bok är förmodligen svar nog.

1959 är politiken alltjämt en orubbad mansvärld. Ulla Lindström är fortfarande ensam kvinna i regeringen och skulle så förbli i ytterligare sju år.

Erlanders dagböcker är unika dokument. De ger oss en fortlöpande inblick i en politikers tankevärld som saknar motstycke, i varje fall på svenska. En lärdom är att fullt så idylliskt som det kommit att framstå var detta relativt nära förflutna långt ifrån. Det alliansfria Sverige stod visserligen utanför stormakternas ideologiska tvekamp, men det kalla krigets spionhysteri och kommunistskräck var ändå realiteter.

Att Einar Normann, före detta betrodd fackföreningsman som några år tidigare tvingats avgå som LO:s andre ordförande, har kontakter med kommunistpartiet får Erlander exempelvis reda på via polisiär telefonavlyssning. Detta utan att han tydligen ens reagerar närmare över ett så uppenbart integritetsbrott. Det kan inte hjälpas att det känns obehagligt, även ett halvsekel senare.

redaktionen@ltz.se

Mer läsning

Annons