Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Miljoner för att göra ingenting

/

Mer pensionspengar regnar över Nordeas ledning. Tidigare i veckan avslöjades att förre vd:n, 56-årige Thorleif Krarup, fixat ett pensionsavtal som, om han håller sig flytande i ytterligare 29 år, värderas till 150 miljoner kronor. Tilläggas bör att Krarup ledde storbanken i blott ett och ett halvt år.

Annons
"Det är inget särskilt snyggt avtal", kommenterar LO:s chefsekonom Dan Andersson som 2003 hoppade av Nordeas styrelse. Anledningen lär just ha varit de vidlyftiga bonusavtalen.
Och inte blir historien snyggare när man ser hur mycket bankens nuvarande vd, Christian Clausen, kan casha in på ålderns höst: Clausens avtal är, förutsatt att han också lever till 85, värt 114 miljoner, enligt uppgift i DN.
Mannen bakom vd:s pensionsavtal, styrelseordförande Hans Dalborg, går inte heller lottlös: hans pension kostar banken totalt 120 miljoner.
Från Nordeaborgen kommer ett tafatt pressmeddelande signerat ordförande Dalborg, det är en dåres försvarstal: "I en jämförelse med de största företagen i Norden är våra pensionsnivåer marknadsmässiga och inte överdrivna".
Summa summarum kostar nämnda pensionsavtal Nordea vansinniga 384 miljoner! En fullständigt verklighetsfrämmande siffra.
Toppskiktet i Företagssverige består av en relativt liten klick slipsnissar som vet att göda varandra på de mest smaklösa sätt. Det finns överhuvudtaget ingen rim och reson i avtalen.
Nya nollor adderas till varandra, man skulle kunna tro att det handlar om barn som försöker lära sig att räkna.
Faktum är det inte finns något samband mellan gigantiska fallskärmar och pensionsavtal och ett väl utfört jobb, därom är forskarna eniga.
Staten är störste ägaren i Nordea med 20 procent av aktiestocken. Regeringen kan inte göra mycket åt redan ingångna avtal, men man kan använda sitt inflytande till att påverka framtida pensionslösningar.
Man kan och bör dessutom vara pådrivande för att etablera en policy i andra statliga företag om villkoren för de högsta ledningarna.
En sådan policy skulle kunna få spridningseffekter till resten av näringslivet; lyckas staten rekrytera duktiga ledare utan att avtala bort hundratals miljoner så sätter det en standard för det privata näringslivet att följa. Men kanske är det för mycket att begära.
Regeringens ansvarige, finansmarknadsminister Mats Odell, förmår ju inte ens hålla rent på sin egen bakgård.
Återigen handlar det om Nordeas ledargarnityr till vilka Odell har beviljat de mest generösa ersättningarna av landets alla storbanker.
Staten som moralisk ledfyr i finansträsket - inte förrän Fredrik Reinfeldt gjort sig av med Odell.

Mer läsning

Annons