Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Miljön behöver vårt samarbete

/

Annons

Den sjunde december börjar det. Den 18:e ska det sluta. FN:s klimatmöte i Köpenhamn föder både förhoppningar och farhågor.

I länder som Bangla Desh, åskådliggörs hur en stigande havsnivå redan ställer till svåra problem i fattiga länder, länder som på intet sätt bidragit till den temperaturhöjning forskarna anser bero på industrialiseringen.

Inget tyder nu på att mötet blir det genombrott som världen skulle behöva för att hindra en ännu snabbare uppvärmning. Men det kan ändå bli ett viktigt steg på väg. Nyligen presenterade äntligen USA ett siffersatt mål.

Det var inte mycket att yvas över. Men det saknar inte betydelse att ett land i djup kris ändå satte några siffror på pränt. Det var de siffror representanthuset redan godkänt, som senaten ännu inte antagit, så okontroversiellt var det inte. Fast målet, 17 procents minskning av utsläppen 2005 till 2020, motsvarar bara tre procent räknat från 1990 som EU:s 20-procentsmål har som utgångspunkt.

Därpå siffersatte så Kina sitt mål. Om än med ett annat mått. Man säger att kolintensiteten ska minska med mellan 40 och 45 procent mellan 2005 och 2020. De som kan räkna om detta, menar att det i varje fall innebär att ökningstakten i Kinas enorma utsläpp av växthusgaser minskar. Det innebär att kineserna ser och erkänner problemet. Det är bra. För även om inte heller Kina kan lastas för att dagens situation är som den är, så har Kina stor betydelse.

I onsdags presenterade så Indien som sista stora utsläppsland sitt mål på ett liknande sätt som kineserna. Indien talar om en minskning per BNP-enhet med 24 procent 2020, räknat från 2005 Vad är då detta värt? Det avgörs inte i Köpenhamn.

Men Köpenhamn måste ändå innebära tydliga åtaganden och en verklig inledning på något som måste få en snabb fortsättning.

Optimisterna bland oss kan i alla fall hänvisa till att världen lyckats rätt bra tidigare. Ozonhålet och freonet är ett exempel.

Ett annat som ligger lite längre tillbaka påmindes vi om i DN 26 november. Där berättade professor Arne Kaijser om arbetet mot försurningen som var en stor fråga från 60-tal till 90-tal. 1979 slöts en konvention om saken. Förbränningen av svavelhaltiga oljor har minskat drastiskt sen dess. Det går att göra vår värld bättre.

Mer läsning

Annons