Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med Norge i tankarna

/

Det är dagen som vi svenskar aldrig slutar avundas våra grannar på andra sidan Kölen och som vårt eget sjätte juni aldrig lär bli mer än en blek kopia av. I går firades syttende mai i Norge.

Annons

Vi vet i allmänhet inte ens varför norrmännen firar som de gör. Många tror att det är till minnet av unionsupplösningen, men syttende mai är faktiskt nästan hundra år äldre. Redan 1814 hade norrmännen tänkt sig bli oberoende och hann också, innan den svenske tronföljaren Bernadotte grep in, anta en egen grundlag, just den sjuttonde maj det året.

Hyggligt nog lät Bernadotte – alltså den blivande Karl XIV Johan – dem sedan ändå behålla sin grundlag. Antagligen är det därför som Oslos paradgata också fort-farande bär svenskekongens namn.

I skidåkning har ju norrmännen länge varit i en klass för sig, men annars bryr vi oss skamligt lite om dem, så unionssyskon vi en gång varit. Det gäller inte minst politik.

De flesta svenskar kan förmodligen lättare räkna upp namnen på de tre senaste amerikanska presidenterna än tre norska statsministrar i modern tid. Och läsa en norsk bok på norska – nää, huvva, hellre då på engelska …

Så frågan inställer sig: Hur mycket elsker vi egentligen dette grannlandet? Att det var bäst som skedde 1905 kan vi väl i alla fall kosta på oss att konstatera, så här ett drygt sekel senare.

Länge hörde det ju också till god storsvensk ton att lovorda kung Oscar II för att han var så innerligt hygglig och släppte dem fria, i stället för att kuva norrbaggarna med vapenmakt. Fast vem vet hur generös han varit, Oscar, om han vetat att de skulle hitta olja?

Även om den norska nationalismen kan stå mig upp i halsen åtminstone i skidsammanhang gillar jag Norge.

En god del av min ungdoms vänstersocialism insöp jag till exempel på sextiotalet via den Natokritiska veckotidningen Orientering och diverse debattböcker från Pax forlag. Åtminstone i det avseendet var jag tidigt ute. Historiskt sett, ända sedan mäster Palms dagar, har det ju oftast varit via Danmark som nya impulser slagit rot i svensk arbetarrörelse, men nu verkar det som om Norge håller på att överta även den rollen. I varje fall var man där före oss med det rödgröna regeringssamarbete som vi ska hoppas ska bli verklighet även här, efter valet i september.

I så fall blir det ett av de mest spännande experimenten i svensk politik på väldigt länge. I Norge har det varit så framgångsrikt att regeringen faktiskt blev omvald 2009. Och då vore det väl märkligt om det inte skulle gå bra här också.

Mats Rosin

ledare@ltz.se

Mer läsning

Annons