Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maud och Mona men inte Lasse

/

Mona, Wanja och Maud.
Däremot nästan aldrig Fredrik, Lasse eller Sven Otto.

Annons

Medierna och därmed vi alla tycks ha mycket lättare för att bli förnamn med kvinnliga politiker än med manliga. Trosvissa feminister brukar ha förklaringen klar: Det handlar om förminskning, typisk manlig härskarteknik … Könsperspektivet ska man förvisso aldrig blunda för.

Men, men… Ja, det finns faktiskt en del män. Blev folkhemsgrundaren Per Albin verkligen mindre för att han så småningom blev just Per Albin för alla? Många visste säkert inte ens att han faktiskt hette Hansson i efternamn. Och likadant med Danmarks förre statsminister, den gamle fackföreningsmannen Anker Jörgensen. Han kallades sällan annat än Anker, ibland blev det möjligen Jern-Anker.

Att Gro Harlem Brundtland blev hela Norges Gro underlättades möjligen av att hon är kvinna. Men kan det inte lika gärna ha berott på ren bekvämlighet? Gro är ju så mycket kortare och ryms onekligen bättre på löpsedlarna. Vår egen Tage Erlander blev nog så småningom Tage för många, men det tog sin tid. Egentligen kanske inte förrän han hade avgått. Eller sen han i televisionens barndom framträtt som berättare av Värmlandshistorier i Hylands Hörna.

Centerns försök med ”Det här är Lennart” blev däremot ingen succé, varken för partiledaren Lennart Daléus eller för partiet. Och enligt Kjell-Olof Feldt fanns det bara en som kallade Olof Palme för ”Olle”, nämligen Gunnar Sträng. Som själv onekligen var bara Sträng med svenska folket, även om han gärna myndigt åberopade sig själv i tredje person som ”finansministern”.

Den brittiska järnladyn Margaret Thatcher har jag nog ibland sett benämnas Maggie i mer raljanta sammanhang, men oftast var hon bara Thatcher, vilket hon också gått till historien som. Och hur är det med Gudrun Schyman? I rubrikerna om Let’s dance kanske hon varit Gudrun, men i politiken är det väl oftast Schyman?

Exemplen tycks alltså peka i olika riktningar och jag är faktiskt inte kapabel att dra någon given slutsats av dem. Mer än möjligen att det knappast går att med bestämdhet dra någon. Och att feministiska patentförklaringar inte alltid håller för en närmare granskning. Vilka politiker vi blir för- eller efternamn kan i varje fall inte reduceras till en enkel könsfråga.

Vilka egenskaper som avgör är inte givna på förhand. Tiden, exempelvis, är nog ingen oväsentlig faktor i sammanhanget. Och det är väl egentligen bara den som kan utvisa om vi någonsin kommer att bli Fredrik med Reinfeldt. Men för min del tvivlar jag.

Mats Rosin

ledare@ltz.se

Mer läsning

Annons