Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso: Ingen sjuk ska svikas

Annons
Det är inte lika skamfyllt som förr att drabbas av psykisk sjukdom.

Visst har vi kommit en bit på vägen när det gäller psykisk ohälsa och psykiatriska sjukdomar. Det är inte längre lika skamfyllt att ha blivit drabbad av en psykisk sjukdom eller psykisk ohälsa som det var för till exempelvis bara några år sedan. I de offentliga och privata samtalen finns en större medvetenhet och acceptans. Det är naturligtvis bra.

Att människor offentligt berättar om sina upplevelser och sin sjukdom hjälper till att stegvis bryta ner stigmat. Som att till exempelvis före detta sjukvårdsministern Gabriel Wikström (S) öppet pratar om utmattningssyndromet som fick honom att i maj 2017 lämna sitt uppdrag.  Vem som helst kan drabbas. Precis som med fysisk sjukdom. 

Men fortfarande finns tabun, okunskap, tystnad och skam kring hjärnan och själens mående. Det är allt för många som har lättare att berätta på jobbet om en sjukskrivning till följd av en bruten arm än att snacka om en vistelse på en psykiatrisk avdelning. Fortfarande finns en naiv och skadlig syn på själens mående som går att sammanfatta med fraser som att personer ska ”rycka upp sig” eller att det skulle gå och ”välja sina tankar” och på så vis gå från sjuk till frisk. Sådant tankesätt, ja ofta rent svammel, tar ingen seriöst när det är kopplat till fysisk sjukdom. Det samma bör gälla psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Ingen väljer sin sjukdom!

Skulle någon kunna välja är det naturligtvis att friskhet högsta prioritet. 

När sjukdomen kommer, när individen är svag, då ska samhället vara starkt. Sverige har ett väl utbyggt sjukförsäkringssystem. Men det är inget snack om saken att brister finns. Att regeringen vill pressa ner antalet sjukdagar till nio stycken år 2020 har lett till att människor antingen blivit utan ersättning under en av sina svåraste tider i livet, eller blivit tvingad att söka nya jobb – fast de är för sjuka för att jobba.

Så kan det inte fungera. Men samtidigt som kritik framförs måste alternativet vägas in. Det kommer inte bli bättre med en Alliansregering. Det kommer bli värre.

Moderaternas talesperson för socialförsäkringsfrågor, Johan Forssell, är tydlig när han berättar om hur partiet ser på hur skyddet ska vara utformat vad gäller personer som lider av psykiska diagnoser. Partiet vill kapa tidsgränsen för en första prövning vad gäller sjukpenning med ”lättare psykiska diagnoser”.

Men depression är ingen kraftigare variant av att må dåligt. Depression kan vara en dödlig sjukdom. Precis som cancer. Då ska människan ha rätt vård och tid för återhämtning utan stresspåslag kopplat till ekonomin som kan trigga sjukdomen. Visst har Johan Forssell en poäng med att lång frånvaro från jobbet på grund av psykisk sjukdom kan vara negativt för hälsan. Att ha möjlighet att kunna gå till jobbet några timmar i veckan kan hjälpa en tillbaka till ett fungerande liv. I bästa fall finns arbetsgemenskap och en känsla av meningsfullhet. Men det kan lika gärna vara direkt skadligt om återgången är påtvingad på grund av snäva tidsgränser och ekonomiskt nödtvång.

När och om en person ska återvända till jobbet under sjukdomsperiod ska avgöras av den drabbade, läkaren och arbetsplatsen för bästa möjliga utgång. Inte av antalet dagar – för sjukdomar skiter nämligen i sådant. Det gäller både depression och cancer.

En sjuk människa ska inte svikas av samhället, utan bäras upp. Det ska naturligtvis gälla oavsett vilken sjukdom personen har drabbats av. 

Lina Norberg Juuso

 

Mer läsning

Annons