Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Långsamt men riktningen är rätt

/
  • Symbol. Mamma är lik sin mamma med Siw Malmkvist kom 1968. Det har hänt en del sen dess. En kvinnlig svensk statsminister har vi dock ännu inte sett. Men det är inte så långt borta nu. Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

Ska vi glädjas åt att saker blivit bättre, eller ska vi vara arga över att allt går så långsamt och ibland till och med tar helt fel riktning.

Annons

Självklart gläds de flesta över att USA har en svart president. Det är ett stort steg som såg omöjligt ut för bara några år sen. Samtidigt är där ojämlikheten fortfarande monumental. Exempelvis sitter sex gånger så många svarta som vita i fängelse i andel av befolkningen.

I dag är det kvinnodagen igen. En lite problematisk dag för medelålders ledarskribenter av manligt kön. Ett besök i helgen i en karaokebar gav en ingång till diskussionen. Siw Malmqvists och Stikkan Anderssons Mamma är lik sin mamma från 1968 föder frågan, hur mycket har hänt sen dess? Svaret är: en hel del. Framförallt har kvinnorna kommit ut på arbetsmarknaden i takt med särbeskattning och att barnen fått plats på dagis. Det har fött nya problem. Andra består: än i dag driver Jämo rättsprocesser där kvinnor diskrimineras för att de väntar barn.

Redan på 60-talet var det svårt att finna någon som öppet försvarade negativ särbehandling av kvinnor. Rösträtten var nästan 50 år gammal, det fanns kvinnliga ministrar även om de ännu var undantag. Nu är de lika många. Men allt har tagit en märkligt lång tid. Och det faktum att det finns kvar bastioner av rent manliga nivåer i de stora börsbolagens styrelserum är förstås både beklämmande och sorgligt.

Men egentligen funderar jag om inte det är ett svårare problem att finna en väg för ett jämlikare liv i familjerna. Det är svårt att finna lösningar när verklighetsbeskrivningen skiljer sig åt. Det gäller både i krig och kärlek.

För min egen del brukar jag undvika att kalla mig feminist. Jag tyckte under 90-talet att det räckte gott med att stå upp för en traditionell socialdemokratisk jämställdhetssträvan. Samtidigt är ju ord inget att strida om. Om den som inte är feminist inte är värd att diskutera med, så kan jag väl lika gärna kalla mig feminist. Om det nu inte vore så att min fru därmed skulle skratta sig fördärvad.

Men om jag skulle kalla mig feminist! Av vilken sort skulle jag då vara feminist? Krönikören Jenny Jewert ger i DN en beskrivning som jag kan ta till mig. Hon reflekterar över att samtal i Uppsala utifrån Maria Svelands bok Bitterfittan. Där ställdes röd feminism mot blå. Jewert refererar inte till några debattdetaljer.

Som jag förstår det handlar det om vilka problem man uppmärksammar. Är det ett större problem att välutbildade kvinnor hålls tillbaka från näringslivets topposter än att se till att arbetarklassens kvinnor inte slits ut på jobben i ett land där regeringen skurit ner på arbetarskyddet? Samtidigt som dagens unga kvinnor har mycket att tacka sina feministiska föregångare för, så lever dagens kvinnor med dessa kvinnors egna söner ”som ofta har en lysande förmåga att ignorera döende pelargoner, golvets palett av matrester och och tomma toapappershållare”, som hon skriver som förklaring till genomslaget för en bok som Bitterfittan.

Jewert ser ingen anledning till att ta ställning i frågan om kampen ska gälla strukturer eller individuella fajter. Det handlar menar hon om både och. Att förneka att det finns förtryckande strukturer är fel. De kvinnor som inte tycker sig begränsas av dem, får nog inse att andra kvinnor begränsas av dem samtidigt som man måste sätta sig upp mot begränsningarna.

Jewert ser två politiska beslut som kan hjälpa dagens familjer på traven. Delad föräldraförsäkring och delat vårdnadsbidrag (det borde väl snarare avskaffas som jag ser det). Men männen borde bli glada om delad föräldraförsäkring och jämställda relationer i hemmen kan befria dem från ”sina svårälskade bitterfittor”, som hon skriver. Sen skulle förstås en svensk kvinnlig statsminister inte vara så dumt som symbol. Det är inte långt borta det heller.

Mer läsning

Annons