Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kristdemokratisk beröringsångest

/

Annons

Läkarkårens främsta uppgift är att bota och lindra. I det ligger också att lindra döden, göra den så smärtfri och mjuk som möjligt. Det kan tyckas motsägelsefullt att i ena stunden kämpa för livet och i den andra påskynda döden. Men till slut når man en punkt i behandlingen när alla alternativ är uttömda. Varje dag brottas anhöriga och läkare med frågan om att låta livet göra avslut. Det kan handla om svårt trafikskadade, gamla, obotligt cancersjuka och för tidigt födda med allvarliga komplikationer.

Frågan har aktualiserats efter dråpmisstankarna mot en specialistläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det bryska gripandet med flera poliser som stormade in på avdelningen skickade chockvågor genom sjukvården. Trots att läkaren släppts från häktet kvarstår misstänkarna att hon bragt ett svårt sjukt spädbarn om livet genom att tillföra lugnande, smärtlindrande och ångestdämpande medel efter att respiratorbehandlingen avslutats. Sjukhuschefer som har granskat ärendet menar att läkaren har agerat enligt gängse rutiner. Förvåningen är därför stor. Problemet är att det tycks finnas en diskrepans mellan juridiken och etablerad vårdpraxis.

Det måste vara anhöriga i samråd med behandlande läkare som gemensamt fattar beslut om att avsluta livsuppehållande åtgärder. Egentligen önskar man att politikerna kunde hållas utanför de här frågorna. Men alla har inte närstående som kan agera ställföreträdare och det kan också finnas delade meningar inom läkarkollegiet. Därför behövs ett ramverk.

I dag behöver inte människor dö i ångest och plågor, det finns i de allra flesta fall verkningsfulla behandlingar. Därför är det oacceptabelt att läkare ska tvingas backa inför de svåra avvägningarna av rädsla för att utpekas som mördare.

Att socialminister Göran Hägglund vägrar befatta sig med frågan är kanske inte så förvånande men likväl djupt oroande. Man anar en kristdemokratisk beröringsångest. Hägglund vill inte komma på kant med dogmatiska partisympatisörer som kräver att livet ska försvaras i alla lägen – trots att det livskraftiga livet är slut.

Inte heller när Statens medicinsk-etiska råd i fjol höstas ställde krav på tydligare riktlinjer nappade socialministern. Nej, Göran Hägglund fegar ur och visar återigen varför en kristdemokrat inte borde få ansvara för sjukvården.

Mer läsning

Annons