Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krisen för arbetarrörelsen

/
  • På måndagskvällen kom beskedet att Wanja Lundby-Wedin att stannar kvar som LO-ordförande. Samtliga medlemsförbund uttalade sitt fulla stöd för henne. ”Wanja är en bra ordförande”, sade Metalls Stefan Löfvén på presskonferensen.    Foto: scanpix

Annons

I går stannade det politiska Sverige. Alla väntade på beskedet om LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins framtid. Timme lades till timme, men inifrån LO-borgen hördes inte ett pip.

Först efter åtta timmar kom så slutligen beskedet: hon stannar kvar. Alla rykten om att ett antal fackförbund krävt hennes avgång var plötsligt som bortblåsta. LO-familjen har bestämt sig för att rida ut den här stormen tillsammans. Ett hedervärt eller dumdristigt beslut?

Det är inget snack om att Wanja Lundby-Wedin i vanliga fall är en tillgång för arbetarrörelsen. Men det går inte att blunda för att kritiken mot hennes agerande i AMF:s styrelse har växt till stormstyrkor; i helgen visade en opinionsundersökning att 50 procent av svenskarna anser att hon bör lämna LO:s ordförandepost.

Även inom arbetarrörelsens politiska gren, socialdemokraterna, har företrädare offentligt – och räkna med att ännu fler lär gömma i kulisserna – krävt hennes avgång. Det finns alldels säkert en del sossar som nu går runt och spottar irriterat över att Lundby-Wedin klamrar sig fast vid ordförandeposten.

För det är ju ingen tvekan om att AMF-skandalen gjort Lundby-Wedin till en belastning för partiet. Bilden kan bli knappast bli fulare: fackpampen som lierar sig med näringslivet för att pumpa upp en direktörspension. Så vinner man inga val – i alla fall inte om man hoppas på ett regeringsskifte nästa år.

Men att enbart skylla sossarnas väljartapp på LO:s ordförande är inte bara en bristfällig analys, det är fegt försök att fly från ansvar. Socialdemokratins huvudproblem stavas faktiskt inte Wanja Lundby-Wedin.

Trots att vi befinner oss i en allvarlig kris som dessutom underblåsts av en närmast bottenlös girighet och trots att borgerligheten leker rysk roulette med allas vår trygghet och välfärd förmår inte sossarna att träffa målet. Denna oförmåga att mobilisera ett tryck mot regeringens löntagarfientliga politik kan på intet sätt skyllas på LO. Tvärtom, är det några som ändå har bidragit till att piska upp en opinion mot högerpolitiken så är det facken i allmänhet och Wanja Lundby-Wedin i synnerhet.

Det finns bara ett alternativ om arbetarrörelsen ska komma ur denna förtroendemässiga djupdykning och det är facklig- politisk samverkan. Arbetarrörelsen måste nu kraftsamla kring några centrala punkter: trygghet för löntagarna och solidaritet med de som inte får plats i Fredrik Reinfeldts Sverige: arbetslösa, sjuka och pensionärer.

Fixar inte rörelsen detta finns risken att vi om ett halvår eller så tvingas återuppta denna deprimerande förtroendiskussion. Och då är det inte säkert att debatten slutar vid bara LO:s ordförande.

Mer läsning

Annons