Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krig utan återvändo?

/
  • Överbefälhavare Sverker Göranson hedrar hemvändande soldater från den svenska Afghanistanstyrkan. 
Foto: Jonas Ekströmer/Scanpix

Svensk försvarspolitik kretsar inte längre kring ett gäng infanterister nedgrävda i Boden och med blicken vänd mot österled.

Annons

Dagens tonårsgrabbar kommer i framtiden inte att kunna dela lumparminnen med sina farsor. I sommar avskaffas (formellt) den allmänna värnplikten (som aldrig var allmän; kvinnorna!). Ingen stor sak i praktiken, bara ytterligare ett steg på den redan inslagna vägen mot ett specialiserat insatsförsvar som ska säkra freden i fjärran länder i stället för att passivt övervaka den från ett värn i Norrbotten.

Omläggningen från invasions- till insatsförsvar är principiellt riktig. Förändringen ställer oss emellertid inför flera utmaningar, inte minst med tanke på den militära integrationen inom EU. När ska Sverige medverka med stridande trupp, vilka kriterier måste vara uppfyllda?

Världen är en brutal plats. I Somalia plågas civilbefolkningen av interna strider. I norra Uganda utspelas en humanitär katastrof av stora mått, liksom i södra Sudan. Zimbabwe är ett annat raserat land. Problemet är inte att hitta humanitära helveten på jorden, svårigheten är att, bokstavligt talat, välja sina strider. Frågan är viktig, när försvarsmaktens Herculesplan drar ut i världen måste vi vara säkra på att de reser för rätt syften.

Så är det inte i dag. Sverige är indraget i ett krig – ett amerikanskt krig – där de bakomliggande motiven är oklara och de långsiktiga konsekvenserna oöverblickbara. Officiellt heter det att vi ska bygga samhällsstruktur och skydda afghanska flickors skolgång, men i praktiken förlänger vi bara kriget.

Hur länge? När överbefälhavare Sverker Göranson utfrågades i Ekots lördagsintervju diskuterades överhuvudtaget inte tidsperspektiven. Vad man möjligen kunde utläsa var att ÖB önskar en fördjupad insats, med andra ord större svenska kontingenter. Och så den numera obligatoriska påminnelsen: vi som befinner oss på hemmaplan måste mentalt förbereda oss för fler dödade och sårade svenskar.

Ungefär som att utvecklingen är ödesbestämd; vi måste stanna, människor måste stupa. Som att dödade och sårade är ett slags kvitto på att vi gör nytta. Våldet är nödvändigt, bara så kan vi säkra freden.

Att militären och borgerligheten delar samma svartvita världsbild är förvisso inte konstigt, de historiska banden är långa och innerliga. Däremot är avsaknaden av opposition från den andra kanten oroande. Hur länge till ska Sverige fortsätta att gå George W Bushs ärenden i Afghanistan?

Mer läsning

Annons