Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Köpenhamn med ett ord: patetiskt

/

Annons

Bara den som legat i ide de senaste två åren skulle komma på tanken att kalla klimatmötet i Köpenhamn för lyckat. Framgång är förstås inte ens att tänka på även om en del politiker, medvetna om sitt eget ansvar, gärna vill betona de resultat som ändå uppnåddes. Bland annat lyckades man enas om ett antal penningsummor som ska användas för att på kort och lång sikt minska koldioxidutsläppen i fattiga länder. Men huvudpunkten inför mötet, att nå en överenskommelse om utsläppsminskningar som begränsar temperaturökningarna till i medeltal två grader, fixade man inte och egentligen behöver vi inte blanda in fler siffror än så.

Det finns ingen ensam syndabock utan ansvaret är delat och varje utpekad kan i sin tur alltid skylla på någon annan. Barack Obama var bakbunden av en trångsynt kongress och Kinas ledare hade ingen lust eftersom USA inte levererade (här gäller även det omvända förhållandet). Utvecklingsländerna ansåg inte att den rika västvärlden tog sitt rättmätiga ansvar. Oljestaterna opponerade sig just för att de är oljestater. Det var politik i sin mest förlamande form; ingen ville ta första steget av rädsla för att fastna med svarte Petter i ena handen och en tom plånbok i den andra.

Vad som gör en allra mest besviken är ändå vetskapen om de gigantiska förväntningar som byggts upp inför mötet. Det kändes verkligen som att hela världen graviterade mot Köpenhamn och Bella Center. Utanför kongressområdet gick klimatkämpar från Indien hand i hand med aktivister från Tyskland och Sydafrika. Men stats- och regeringscheferna lyckades inte prestera bättre än så här och därmed underskattade de inte bara ett folkligt engagemang som löper från Bangladesh via Beirut till Bagarmossen – de svek!

”Miljoner unga världen över är djupt ångestridna över klimathotet. De såg prov på ett patetiskt politiskt ledarskap i Köpenhamn. Vad drar de för slutsatser om demokratin som styrform?”, undrar SVT:s reporter Erika Bjerström i en tänkvärd analys.

Det är inte Fredrik Reinfeldt eller Wen Jibao som om 40 år ska sammanfatta resultatet från det tidiga 2000-talets klimatansträngningar. Den utvärderingen har naturen överlämnat till dagens unga generationer. När bokslutet skrivs kommer Köpenhamnsmötet inte bara att framstå som en missad möjlighet utan som något löjeväckande. Ett gäng stolta elefanthanar flög in från sina respektive huvudstäder för att rädda jorden på 24 timmar. Patetiskt var det.

Mer läsning

Annons