Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Känner du Ingemar Vänerlöv?

/

Skulle man be några individer att nämna tre mäktiga personer skulle de inte säga Caroline Helmersson-Olsson, Maria Plass och Ingemar Vänerlöv.

Annons

Det kan tyckas en smula märkligt eftersom de tre sitter i Sveriges högsta beslutande organ, riksdagen. Här kan besluts tas om att återinföra dödsstraffet och skicka soldater i krig. Det är minsann inte kattskit, men ändå är det få som skulle vända på huvudet om de mötte Ingemar Vänerlöv på gatan.

Fast allvarligt talat är det egentligen inte så konstigt, många riksdagsledamöter lever en anonym tillvaro utanför den egna valkretsen. Ja, det finns exempel när till och med valkretsen är en för stor kostym att bära upp. Ta Ola Sundell, så när som på några pliktskyldiga inspel som luktar Moderaternas pressavdelning långa vägar är det märkvärdigt fåordigt. Bedriver Sundell något slags tyst protest, bokstavligt talat, mot den uteblivna försvarsministerposten?

Partiernas starka ställning i svensk politik blir väldigt tydlig i riksdagen. Politiker med ambitioner måste inte bara vinna folkets gillande, de behöver också få rätt matchning i partigruppen. Konsekvensen blir att fogliga politiker positionerade nära partiledningen har större chanser att lyckas än frifräsare som vågar driva frågor som emellanåt kan kollidera med partiets officiella linje.

Ta riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, en av få kvarvarande och namnkunniga socialliberaler inom Folkpartiet. Ohlsson borde vara minister vid det här laget, men hennes ”svaghet” är att hon inte säger ”ja, tack” så fort partiledningen skickar ut nya propåer. Sådant väcker respekt men är inte att rekommendera för den som vill göra politisk karriär.

Att riksdagen har tappat i värde märks i antalet avhopp. Sedan förra valet har 30 ledamöter lämnat sina uppdrag. Det är förstås problematiskt att nästan tio procent av kammarens ledamöter valt att sluta i förtid.

Tyvärr finns ingen quick fix på problemet. Ett alternativ, att lägga mer fokus på personerna genom ett större inslag av personval är ingen självklar lösning. Som begreppet implicerar tenderar personvalen att belöna politiker som kan prata inspirerande om sin person (däri ingår matlagningstekniker, favoritskådespelare etcetera) snarare än att förklara och agitera för en politisk linje.

Riksdagen behöver en uppryckning, eller rättare sagt, riksdagspartierna behöver rycka upp sig. Annars kommer bilden av riksdagspolitikerna som lojala nickedockor att cementeras. Och vi kan förvänta oss fler avhopp från vingklippta och uttråkade parlamentariker.

Mer läsning

Annons