Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kalle Olsson svarar:

Barbro Larsson använder sin personal som sköld, tar den som gisslan. För det är inte undersköterskorna och vårdbiträdena som jag slår mot. Min kritik riktar sig mot Caremas ledning.

Annons

Jag tycker snarast synd om de anställda som känner att de inte hinner spendera tillräckligt mycket tid med de äldre. Som känner att de måste göra ett ”fuskjobb” för att klara tidsramarna. Som inte törs rapportera brister eller prata med media på grund av ledningens hårda regim.

Jag skulle kunna sammanställa en lång lista med den kritik som Barbro Larsson väljer att inte nämna med en enda stavelse. Det handlar om anmälningar och anmärkningar från länsstyrelser och Socialstyrelsen, om kritik från anhöriga, personal och äldre (”kunder”).

Ja, jag vet, inom Carema görs bra saker också. Konstigt vore väl annars i en koncern med miljardomsättning och flera tusen anställda.

Fast den här diskussionen handlar förstås inte bara om Carema, utan om en privatiseringskultur som har blivit alltmer obehaglig, men som har kommit att accepteras som vore det en av gud given ordning.

Jag menar att det här marknadstänket korrumperar själva grundtanken med all omvårdnad. Ingen frågar längre varför vi väljer att ta hand om våra gamla. Gör vi det för att tjäna pengar eller av omtanke, ett slags moralisk pliktkänsla? Gör man det för profitens skull uppstår genast frågan: Hur prissätter man en 15 minuter lång pratstund med en gammal människa? Hur stor inverkan på rörelsemarginalen har en portion riktig mat som man dessutom blir mätt av? När dessa frågor ställts har skadan redan skett, då är systemet redan korrumperat.

Slutligen landar vi ett individsamhälle riggat för de friska och kapitalstarka, där den ursprungliga anledningen varför vi valde att sörja för en gammal människas omvårdnad för länge sedan glömts bort.

Mer läsning

Annons