Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julfrid kan man inte köpa

/

Annons

Älska är ett stort ord, alltför stort, men jag gillar verkligen den här årstiden. Förjulstiden. Den härliga musiken, stjärnorna i fönstren, utegranarna och alla tända ljus som adventstiden traditionsenligt exploderar i. Ibland har jag en känsla av att vi faktiskt blir lite snällare mot varann också. Själva julen skulle jag nog numera, med barnaåren allt längre bakom mig, kunna tänka mig att avstå från. Men veckorna som föregår den – aldrig!

Sen finns det ju glädjeämnen även i politiken. Man behöver till exempel inte längre vara någon kändis för att komma i fråga för högre uppdrag och det bör ju ge hopp åt oss alla. Först blir en engelsk baronessa, vars meriter var okända även för de flesta hemma i England, EU:s nya utrikesminister och sen följer vår egen regering upp detta genom att ge Gotland en ny landshövding som allra minst gotlänningarna visste något om.

Cecilia Schelin Seidegård är hennes namn. Ja, ni behöver inte skämmas om ni aldrig hört det förut. Hennes företrädare Marianne Samuelsson var ju heller ingen större stjärna och tvangs dessutom avgå under nesliga former men hon var åtminstone lättare att uttala.

Cecilia Malmström, Sveriges nya EU-kommissionär, var däremot inte okänd, i varje fall inte inom Folkpartiet. Det är bara att önska henne lycka till även om jag hyser en viss oro. Som minister har hon ju inte gjort några större avtryck. Och har hon inte lyckats ta sig ur medieskuggan runt Carl Bildt, hur ska hon då kunna hävda sig i Bryssel? Att hon lär behärska fem språk, förutom svenska, är naturligtvis en tillgång i internationellt arbete och bör underlätta. Men framgång handlar inte bara om språkfärdigheter och välsmort munläder. Ibland kan det faktiskt vara guld värt att kunna hålla mun – även i politiska sammanhang.

Jag kan inte låta bli att tänka på Trygve Bratteli, norsk statsminister och omvittnat tystlåten. Om honom sas det att han kunde tiga på många språk. Men också att det aldrig rådde någon tvekan om vad han ansåg, ens när han var som allra tystas. När Bratteli skulle avgå fick han förresten frågan vad han trodde hans eftermäle skulle bli.

”Det blir nog gott”, sa Bratteli, som inte hade några illusioner om politikens villkor, ”i den grad som det kan skada min efterträdare”.

Själv vill jag påminna om två saker innan ni nu kastar er in i ett alltmer hektiskt julfirande: Det var varken Walt Disney eller Arne Weise som uppfann julen. Och julfrid kan inte köpas på varuhusen heller.

Mats Rosin

redaktionen@ltz.se

Mer läsning

Annons