Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jobbet i utvidgad bemärkelse

/

Annons

Vi kommer ihåg Littorins franka ”skitår”, Borgs poetiska ”vargavinter” och Olofssons hurtiga påminnelse om att ”efter regn kommer sol”. Krisåren 2008–2009 var så monumentala att när de ska sammanfattas minns man mest bara politikernas dåliga metaforer. BNP-ras, dramatisk arbetslöshetsstatistik, ansträngda socialbidragskonton – berättelsen om krisåren hamnade snabbt på en abstraktionsnivå som var närapå omöjlig att greppa.

Vi pratar inte om en sparkad industriarbetare, ty en enda förändrar inte Konjunkturinstitutets prognoser. Det är först när antalet når en kritisk massa som det blir en angelägenhet för hela samhället. Som hösten 2008 när bil- och lastvagnstillverkaren Volvo varslar tusentals anställda inom loppet av några månader.

Vad betyder det, inte för Anders Borg eller Maud Olofsson, utan för dem som personligen drabbas? I SVT:s dokumentärserie ”Kraschen” skildras människorna bakom fordonsindustrins kris. Malin med den sjuka jycken, stolte Shahram, Sebastian med tvillingarna och det nyköpta huset.

Ett jobb beskrivs lätt – i alla fall så länge man har ett – som tidiga morgonar, oförstående chefer, taskig lön och för kort semester. Men truckföraren Malin, hon ”älskar Volvo”, kanske inte ledningen som precis har fockat henne, men det andra. Hon berättar och det låter som en modern Ivar Lo-Johansson: ”För mig är det en speciell känsla när man stämplar in, öppnar dörren. Du hör ljuden från alla maskiner, du känner lukten, man säger hej hej hej, det är som att komma hem och du har hälsat 20–30 gånger innan du ens har kommit fram till din egen avdelning. Man blir glad och man har alltid någon att prata med”.

I ”Kraschen” får arbetslösheten ett annat ansikte, det är kamrater som skiljs från varandra, oroliga familjemedlemmar som väntar hemma på besked om deras anhöriga tillhör de räddade eller förlorade. Förbannat sorgligt är det och arg blir man. För man vet att ansvaret ligger någon annanstans. Det är inte montörerna på linan som har gjort ett dåligt jobb, det är systemet som är korrupt.

En finanskris med diffus avsändare. En bottenlös girighet. I februari 2009, några månader efter Volvos massvarsel, delades fyra miljarder ut i aktieutdelning. Klart att lojala kapitalägare måste återgäldas, det är ju en hederssak. Annars är inte heder något som var kännetecknande för krisåren 2008–2009.

Ikväll sänds tredje och sista delen av ”Kraschen”.

Mer läsning

Annons