Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Idol-strejken: "Släpp micken, idoler - det kan ge ringar på vattnet"

/
  • Rebecka Karlsson under semifinalen i Idol i fredags.

Annons

Svenska ungdomar ska vara tacksamma. De ska vara tacksamma ifall någon företagare vill låta dem provjobba gratis några dagar på ett café, eller ifall de får chansen att sälja på oförstående åldringar mobilabonnemang över telefon.

Och tacksamhetsskulden förväntas vara synnerligen långvarig ifall någon mellanchef på ett bemanningsföretag vill vara så vänlig att erbjuda dem en korttidsanställning.

Och ifall de har haft en sån osannolik tur att de får jobba med någonting de upplever som meningsfullt och självförverkligande – ja, då förväntas de vara så pass tacksamma att de genast släpper allt, precis allt!, vad arbetsrättsliga krav heter.

På fredag kan årets deltagare i Idol göra en viktig markering mot det här systemet – genom att vägra heltidsarbeta för 875 kronor i veckan.

De kan – som förebilder för väldigt många unga som kanske står vid arbetsmarknadens tröskel – visa att man faktiskt inte behöver gå med på vad som helst på svensk arbetsmarknad, bara för att man är ung och för att man befinner sig i en beroendeställning.

Idolerna kan visa att man – åtminstone tillfälligt – kan sätta en effektiv och kompromisslös käpp i de kugghjul som dagligen utnyttjar ungas arbetskraft för att göra jättevinster.

Bakgrunden är den att årets Idol-deltagare, som förväntas vara tillgängliga för programmet i princip dygnets alla vakna timmar, erhåller en månadslön på knappa 4000 kronor från det internationella jättebolaget Fremantle Media, som varje år tjänar mångmiljonbelopp på att producera Idol-programmen åt TV4.

Fackförbundet Musikerförbundet har varslat om strejk mot vad de med rätta kallar slavlöner och fredagens final, där tre låginkomsttagare gör upp om vem som ska få överlåta alla sina musikaliska rättigheter till skivbolaget Universal, är i fara.

Självklart är det inte så att situationen för unga på svensk arbetsmarknad kommer att förändras drastiskt och på momangen ifall några mysförberedda familjer blir blåsta på underhållningen i sina dillchips-smuliga soffor på fredagskvällen. Men är det något det svenska samhället skulle må väldigt bra av så är det en strejk på bästa sändningstid.

För alldeles för länge har maktbalansen på den svenska arbetsmarknaden förskjutits. Sedan 1970-talet har arbetarna, som står för produktionen och skapar mervärdet, fått ta en allt mindre del av den ekonomiska kakan – samtidigt som de i toppen av företagspyramiderna har fått så mycket kaka att de tvingas stavmixa ner kakorna till en slät sörja för att orka få i sig allt. 

Och i den lukrativa kaksörja som är Idol 2016 så utgör artisterna på sin höjd sugrören i den ekonomiska kalkylen, med vilka TV4 och produktionsbolaget Fremantle Media slickar sig proppmätta och belåtna.

En seger för arbetstagarna i den här striden känns nödvändig, om så bara för att visa för att så här långt – så här bisarrt och skamligt långt!!! – kan ni åtminstone inte trycka ner oss i skoskaften. Inte utan att det görs konkret motstånd med de medel som står till arbetstagarnas förfogande. Exempelvis genom att strejka; en möjlighet som utnyttjas allt mer sällan på svensk arbetsmarknad, delvis just på grund av att maktförhållandena har förändrats.

Visst har en och annan Idol-artist säkert stått för storartade musikaliska insatser under TV4:s sändningar genom åren, men på fredag kan årets deltagare göra en insats för hela samhällsutvecklingen – genom att helt sonika släppa micken.

Det vore ett mäktigt micksläpp som skulle kunna ge ringar på vattnet långt utanför musikbranschen och som skulle kunna bli sedelärande för nästa generations arbetstagare.

Mer läsning

Annons