Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I ett USA långt ifrån Köpenhamn

/

En monsterbil av märket Strut parkerar med stor möda på Ocean Drive i Miami.

Annons

Havsutsikten för borden innanför ersätts av en vägg av svartlackad plåt och glas. Näsan når knappt upp till fönstren när jag reser mig. Ur bilen klättrar med ännu större möda en lika överdimensionerad man, som – väl nere på terra firma – vaggar i väg till närmaste matställe för att tillgodose dagens proteinbehov. Säkert i nivå med vad något hundratal afrikanska kvinnor tillsammans får i sig den dagen.

Mannen i Struten verkar helt kapabel att på egen hand höja havsytan med flera centimeter. Men här är Köpenhamnsmötet långt borta. De stora kanalerna mal på med sin enfaldiga reklam och allt tröttare pratshower. Den stora nyheten är att den största tv-värden av dem alla, Oprah Winfrey, ska lägga av – om två år! Beskedet analyseras fram och tillbaka i tre dagar, ur alla möjliga synvinklar, som om det handlade om nationens överlevnad.

Under samma tid syntes bara ett inslag om president Obamas överväganden att skicka fler soldater till Afghanistan. Och några få snuttar om Obamas sjukvårdsreform, som bekämpas frenetiskt av försäkringsbolagen och den privata sjukvårdsindustrin, för att inte tala om de alltmer högervridna republikanerna. 50 miljoner amerikaner har ingen sjukvårdsförsäkring. Ändå är sjukvårdskostnaderna dubbelt så höga som i Europa.

Ändlöst köande i säkerhetskontroller och tio timmar i luften i en 30 år gammal Boeingkärra satte sig i luftvägarna och efter två dagar såg jag ingen annan råd än att gå till närmaste vårdcentral, huvudsakligen befolkad av ”latinos”. Efter en halvtimmes köande hade jag fått en nummerlapp och beskedet att bara registreringen skulle ta minst en timme. Sedan väntade en rad stationer i en lång korridor innan jag skulle komma fram till en läkare. Jag gav upp och tog en taxi till det fina sjukhuset. Här var lugnt och stilla och sedan jag fyllt i några papper och kollat blodtrycket slussades jag in i akutens hjärta. Ett något långsamt klappande hjärta, med ett tjugotal kvinnor och män i vita rockar, till synes helt upptagna av att äta lunch på brickor och underhålla varandra.

Amerikansk privatsjukvård släpper inte en patient med giltigt American Express-kort i plånboken utan att krama det mesta möjliga ur honom eller henne, så när jag tre timmar senare lämnade sjukhuset med en stark antibiotikakur och megavärkpiller i handen hade jag röntgats på längden och bredden, tagit EKG och genomgått diverse andra undersökningar. Notan gick på 5 000 spänn. Jag blev bra i halsen, men biverkningarna av antibiotikan höll i sig i tre veckor.

Jag har bott fyra år i USA och blev väl inte direkt förvånad över vare sig det amerikanska konsumtionsmönstret eller sjukvårdens organisation. Inte heller att presidenten nu har beslutat sig för att skicka 30 000 nya soldater till Afghanistan och dubbelt så många legoknektar (”contractors”). Det är lättare att få igång eller trappa upp ett krig i USA än att få igenom reformer som förbättrar förhållandena för sjuka, arbetslösa och fattiga. En vecka före jul sitter Obamas sjukvårdsreform fortfarande fast i senaten, trots att den avlövats alla misstänkta inslag av ”socialism”, till exempel att ersättning ska kunna utgå till kvinnor som behöver göra abort.

Vad som förvånar mig är att USA fortfarande har flest Nobelpristagare i världen. Ibland önskar jag att förståndet hade varit litet mer jämnt spritt över det stora landet i väst.

Mer läsning

Annons