Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur ska det gå för Europa?

/

Annons

Carl Bildt hävdade i utrikesdebatten att den borgerliga regeringen ”stärkt Sveriges ställning i Europa och Europas ställning i världen”. Det är väl att hänge sig åt drömmar? Sverige är över huvud taget inte med i det sammanhang där de viktigaste frågorna avhandlas just nu, nämligen det vacklande eurosamarbetet. Och vad beträffar Europas ställning i världen har den aldrig varit svagare än nu.

Obama har vänt Europa ryggen, irriterad över förvirringen vid det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn där de europeiska ledarna talade i munnen på varandra. Inte heller Ryssland finner någon att tala med i Europa, kanske inte heller något att tala om, och Kina tar på bred front över europeiska intressen i Afrika och Latinamerika. Utrikespolitiskt spretar EU-länderna åt alla håll och säkerhetspolitiken sköts av Nato där USA har sista ordet. Den som ser Europa som en ledande kraft i världen i dag behöver byta glasögon.

Lissabonfördraget har ytterligare ökat förvirringen kring vem/vilka som företräder Europa. Två tämligen okända politiker, belgaren Hermann Van Rompuy och brittiskan Catherine Ashton, har behängts uppdragen att fungera som Europas ”president” respektive ”utrikesminister” (de får inte kallas så, men det är andemeningen) samtidigt som det roterande ordförandeskapet behållits och ingen av ledarna för Europas stormakter visar den minsta lust att träda i bakgrunden för de nya språkrören. Ingen vill heller stå tillbaka för kommissionens ordförande José Manuel Barroso eller hans 26 kommissionärer som en gång sågs som Europas regering och ett skydd för de mindre nationerna, men som nu mest liknar ett ämbetsmannakollegium. Barroso i sin tur ligger redan i luven på Van Rompuy om vem som ska dra upp riktlinjerna för nästa EU-projekt. För att riktigt krångla till det, har man gjort Ashton till vice ordförande i kommissionen. Jean-Claude Juncker från lilleputtlandet och skatteparadiset Luxemburg talar för euroområdet. Och så vidare.

Bristen på tydligt ledarskap märks inte minst på det ekonomiska området. Medan resten av världen håller på att återhämta sig efter finanskrisen, går utvecklingen i Europa i motsatt riktning. Inte bara i de omogna ekonomierna i öst. Flera av de gamla EU-länderna har akuta ekonomiska bekymmer, och inte ett enda euroland uppfyller i dag de krav som ursprungligen ställdes för deltagande i eurosamarbetet. Några länder har tydligen aldrig gjort det – de fuskade sig in i eurozonen.

Samma skamlöst giriga och skrupelfria amerikanska bankirer – Goldman Sachs, JP Morgan Chase – som fick den amerikanska ekonomin på knä hjälpte länder som Grekland och Italien att genom fiffiga lånekonstruktioner – som derivat och swaps – dölja stora underskott. Grekland pantsatte till och med framtida lotteriinkomster och flygplatsavgifter för att få friska pengar att försköna sina balansräkningar med. Europrojektet byggde alltså från första början på lösan sand.

I Spanien har den uppblåsta fastighetsmarknaden säckat ihop och arbetslösheten ligger på 20 procent. Portugal och Irland är andra euroländer med akuta problem. EU-ledarna står handfallna och begär hjälp från IMF som brukar rycka in när u-länder krisar. Undra på att euron rasar!

Det handlar om en förtroendekris på bred front för europeiska länder och institutioner, och detta kommer utan tvivel att försena den ekonomiska återhämtningen i Europa. Sverige står utanför euron, men kommer ändå att påverkas. Dessa problem undveks sorgfälligt i den utrikespolitiska debatten, men Europa hör kanske inte till utrikespolitiken längre?

Mer läsning

Annons