Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grannlandet som försvann

/

Det är faktiskt svårt att fatta – att det är bara tjugo år sen Berlinmuren föll. Tiden dessförinnan känns ju så oändligt avlägsen.

Annons

Berlinmurens fall har haft många konsekvenser. För mig har det blivit svårt att säga att något är politiskt omöjligt. Kunde det hända bör vad som helst vara möjligt. Att USA faller sönder. Fred i Mellanöstern. Eller varför inte också i Kongo?

Med den antifascistiska skyddsvallen (som den officiellt så förljuget kallades) försvann också, mindre än ett år senare, hela DDR. Ett grannland i vår omedelbara närhet utplånades från kartan.

Jag minns hur det kändes att passera muren. Fast det bevisligen var mitt i sommaren några av gångerna är det förknippat med råkall höstkänsla. De skjutklara vakterna, kylan, speglarna på hjul som sköts in under bilarna … Som i en spionthriller av John le Carré fast alldeles på riktigt.

Relationerna mellan DDR och Sverige var alltid knepiga. Dödsskjutningarna vid muren, uppförd 1961, underlättade förstås inte. Det tog flera decennier innan vi över huvud taget officiellt erkände att staten fanns.

En viktig roll i kampanjen för DDR:s erkännande och sen i många år för kontakterna mellan Sverige och DDR spelade Stellan Arvidson, ledande socialdemokratisk skolpolitiker, lyriker, gammal clartéist och god vän med Tage Erlander.

I början på sjuttiotalet träffade jag honom, en blid humanist som varit svensk lektor i Greifswald på trettiotalet men utvisats av nazisterna. Att han i DDR såg sin ungdoms socialistiska ideal förverkligas var inte så konstigt, men det gjorde honom tyvärr också blind för ofriheten och förföljelsen av oliktänkande.

Arvidson nämns med namn i en av Nils Ferlins mest berömda dikter. Däremot är det inget äreminne över honom som tecknas i Birgitta Almgrens nyutkomna ”Inte bara Stasi… ”, en imponerande djupdykning i ett hittills föga belyst kapitel i vår efterkrigspolitik. En viss rödögd naivitet var han dock långt ifrån ensam om. Vi var många som bländades av DDR:s idrottsliga och kulturella framgångar. Den statliga medborgarkontrollens fulla omfattning stod inte till fullo klar för oss förrän Stasiarkiven öppnades.

Att ett skräckens monument som Berlinmuren skulle kunna försvinna utan blodspillan var det heller inte många som vågat drömma om. Men alla otäcka barriärer försvann inte med den. Nya har tillkommit. Israel har byggt en högst påtaglig på Västbanken. Kring Medelhavet utspelar sig dagligen ohyggliga tragedier när desperata människor försöker ta sig in i ett alltmer kringgärdat Europa. Låt oss inte glömma dem heller, när vi minns den skammens mur som föll för tjugo år sen.

 

Mer läsning

Annons