Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gör skolan till en vattendelare

/

Mikael Damberg tillhör favoriterna bland de socialdemokratiska partiledarkandidaterna. Damberg är en doldis för de flesta, trots sina åtta år i riksdagen har han inte gjort några större avtryck hos allmänheten.

Annons

Nu är det i och för sig inget argument mot hans kandidatur , folk kan, som det heter, växa in i en ny roll. Av kretsen kring Mona Sahlin är Damberg omtyckt, och efter valet 2010 utsågs han till partiets skolpolitiska affischnamn. I sin nya roll har Damberg, vid sidan av partiledaren och den ekonomiske talespersonen, det kanske allra viktigaste uppdraget inom socialdemokratin.

Utbildningspolitiken har alltid haft en central plats i vänsterns samhällsprojekt. Till skillnad mot Jan Björklunds hårda kunskapsfabrik, har socialdemokratin sett på skolans funktion med en djupare blick. I ett alltmer skiktat samhälle ska klassrummet vara en plats där barn kan mötas som jämlikar. Skolan har således en större uppgift än att bara skapa dugliga varuproducenter, den ska också fungera kompensatoriskt, utjämna skillnader i livsvillkor.

I dag lämnar tusentals elever grundskolan utan fullständiga betyg och sämre start i livet kan man knappast få. Mikael Damberg har alltså all anledning att vara kritisk inför tingens ordning. Det handlar bland annat om segregationen, bristerna i likvärdighet och friskol ans växande vinstmarginaler.

För en socialdemokrati som vill tydliggöra skillnaderna mellan sig själv och borgerligheten borde skolan vara en naturlig utgångspunkt. Men Mikael Damberg är inte den som sätter ner foten. För honom är frågan om driftsformer överspelad, hur den nu kan vara det när en miljard kronor försvinner från skolan till privata aktieklippare.

Nåväl, friskolorna är här för att stanna. Men hur ska de då regleras? Det borde åtminstone vara tydligt att nuvarande system brister; friskolor kan etablera sig utan kommuners godkännande, de kan rätt så ogenerat säga nej till elever med särskilda behov, de bidrar till att dela upp elevunderlaget i A- och B-lag, där resursstarka föräldrar väljer bort den kommunala skolan. Resultatet blir att den så kallade kamrateffekten – stark elev lyfter svag elev – urholkas. Dambergs svar? Låt kommunerna och friskolorna sätta sig ner och prata med varandra. Den här samrådsmodellen antogs vid Socialdemokraternas senaste ordinarie kongress, och bidrog knappast till att tydliggöra alternativen i valet 2010. För så är det, alternativen behöver tydliggöras i svensk politik. Frågan är om Mikael Damberg har det som krävs.

Mer läsning

Annons