Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ge barnen en framtid

/

Accepterar man kriget får man också ta de konsekvenser som följer: en latent hotbild, skadade och dödade. Men vi accepterar inte den Natoledda insatsen som pågår i Afghanistan och som inkluderar 440 svenska soldater och officerare.

Annons

Kriget är nu inne på sitt åttonde år och har alltså blivit en riktig långkörare. Vid det här laget borde vi ha sett ljusningar, men de humanitära behoven är alltjämt gigantiska och talibanernas motstånd kvarstår. Senast i tisdags dödades 13 personer i koordinerade självmordsattacker mot regerings- och polisbyggnader i två provinshuvudstäder.

Om en knapp månad är det val, men i Afghanistan pågår inga normala valförberedelser. Istället har USA sjösatt en av sina största markoperationer sedan Vietnamkriget i ett försök att trygga förhållandena så att folk åtminstone kan rösta. Men frågan är om de utländska styrkorna verkligen bidrar till att förbättra säkerhetsläget. Förra året dödades över 2 000 civila afghaner, en kraftig ökning jämfört med året dessförinnan.

Juli månad har inte ens tagit slut, men är ändå den mest dödliga månaden hittills med 50 stupade utländska soldater.

När västmakterna intensifierar sina operationer svarar talibanerna med att öppna nya fronter. Den svenska styrkan som verkar i vad som tidigare ansetts vara en relativt lugn del av Afghanistan börjar att känna det allt mer tillspetsade läget. I måndags utsattes svenskar för beskjutning när de var ute på patrull. Jämfört med förra året har antalet attacker/incidenter i de områden som står under svenskfinskt ansvar fördubblats.

Tidigare har den svenska insatsen mest handlat om att patrullera byar och bygga förtroenden med lokala byledare. I dag är rollen en annan, soldaterna får följa med afghansk militär och polis i deras jakt på upprorsmakare.

Under snart åtta år har man nu prövat våldets väg utan framgång. När är det nog? Sverige bör inte fortsätta stödja en strategi som går ut på att först bomba och lemlästa för att sedan foga samman fredsskärvorna. När fungerade en sådan strategi senast?

Utsikterna att en gång för alla besegra talibanerna är närmast obefintliga och en insikt som lyckligtvis börjar gå upp för allt fler. Det går inte förvandla Afghanistan till en västerländsk demokrati över en natt. Däremot går det att inleda en process som leder till mindre våld och mer dialog.

Afghanistans barn liksom deras föräldrar har nästan inte upplevt något annat krig. Det är dags för omvärlden att erbjuda dem ett bättre alternativ.

Foto: Henrik Montgomery/Scanpix

Mer läsning

Annons