Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästkrönika: Fortsätt snöra av Herreys gyllene skor

/
  • Artisten och entreprenören Richard Herrey tycker att den skattehöjning på 200 kronor som drabbar honom är orättvis.

Annons

Det här med åsiktsbubblor i sociala medier är på riktigt. Jag har fått lära mig det på sistone. Den hårda vägen.

Efter att allt för ofta ha snubblat in på den moderata riksdagsledamoten Lars Beckmans lika märkliga som underhållande Twitter-konto (där han bland annat vevar idogt mot den kommunistiska konspiration som sägs prägla Sveriges Radio) så har jag nu fastnat i någon typ av mörkblå algoritm som gör att jag nästan uteslutande får se vilka uppdateringar som den Gävle-bördige riksdagspolitikern och jacuzzi-entreprenören Beckman har ”gillat” på plattformen.

Det har varit som att ofrivilligt kliva in igenom en digital Narnia-port, till en Timbro-sponsrad värld där man inte blir utskrattad om man påstår att en skattehöjning på 200 kronor för en människa som tjänar mer än 55 000 kronor i månaden är ett hot mot dennes ekonomiska säkerhet.

Och i sällskap där alla tycker att skatterna ska sänkas till dess att höginkomsttagare har råd att köpa skor smidda av ädelmetaller så är förstås den gamle gyllenfotingen och schlagerstjärnan Richard Herrey något av en konung.

Det syntes inte minst i samband med att finansminister Magdalena Andersson presenterade ett fåtal försiktiga skattehöjningar i vårbudgeten. Genast twittrade Herrey ut det orättvisa i att han – som samhällsbyggande radiopratare – får skatta mer för timmarna ”41–70” i sin arbetsvecka än han får skatta för timmarna ”1-40”, varpå han slog fast att regeringen inte ”premierar hårt arbete”.

Ja, ni läste rätt: ”timmarna 41-70”. Vän av ordning skulle vilja fråga hur välskött herr Herreys bolag är, om han tvingas arbeta sjuttio timmar i veckan – och frågor väcks förstås också kring vad han gör på sin arbetstid. Ingen som har ett vanligt jobb klarar mig veterligen av att jobba i sjuttio timmar i veckan. Väldigt få sjuksköterskor kan ta hand om patienter i tio timmar om dagen, sju dagar i veckan.

Men jo: utan den gamle ”Digiloo Diggiley”-sångarens 70-timmarsvecka stannar Sverige, enligt den samlade högern. Och nu ska han – en mycket sympatisk man vars Wikipedia-diskografi utgörs av en enda skiva, döpt till ”Jag E Kung” – behöva skatta 200 kronor mer i månaden. Nu ska Richard Herrey behöva pytsa in en tvåhundring för att staten ska kunna höja polisbudgeten och sänka skatten för pensionärer.

Det är klart att ramaskri utbryter; att tusentals känner sig nödgade att dela och sprida denne mångsysslares utsatta nödrop. Herreys snyfthistoria har spridits som en löpeld bakom den mörkblå Narnia-dörren på Twitter.

Och det är väl självklart att det bedrivs borgerligt lobbyarbete i de sociala medierna. Det är inte så att jag är förvånad. Min inblick gjorde mig bara så deppig – över hur lite de har att ondgöra sig över i den moderata filterbubblan.

Att det ens kan bli ramaskri över två hundra skattekronor i månaden för höginkomsttagare – i ett läge där välfärden till stora delar går på knäna – bevisar bara hur tillbakatryckt vänstern blivit i skattefrågorna.

I 1984 års Sverige var ”Gyllene skor” något så extraordinärt att man kunde ta hem schlagerfinaler bara genom att nämna dem i en dansant refräng.

Men att gå omkring i gyllene skor har, för att tala Richard Herreyska, blivit norm för de lyckligt lottade i 2000-talets skattesänkar-Sverige – och nåde den som ens försöker börja snöra upp de dojorna.

Regeringen har försiktigt dragit skosnöret förbi den första 200-kronors-öglan – och redan nu gråtskriker Herrey som ett vrångt barn på hallmattan.

Men ignorera skriken och fortsätt dra av guldskorna, Magdalena Andersson.

Mer läsning

Annons