Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredspristagare i knipa

/
  • Två flickor åker karusell i Kabul. Framtidsutsikterna för Afghanistans barn beror i hög grad på president Obamas vägval. Har han kanske redan missat chansen till en radikal omläggning av USA:s Afghanistanpolitik? foto: scanpix

Annons

När man lyssnar på Carl Bildt och andra europeiska politiker får man lätt intrycket att vårt militära engagemang i Afghanistan skulle vara något som vi hittat på alldeles själva och att vårt ”internationella ansvar” nu kräver att vi inte bara stannar där utan också skickar ännu mer trupper dit. I FN:s, EU:s, Natos och någon annan organisations namn.

Men det var inte Sveriges riksdag som beslöt att invadera Afghanistan och fördriva en regering som inte var mindre legitim än någon annan regering Afghanistan hade haft. Det var inte heller britter, kanadensare, holländare, tyskar, polacker eller ens nykrigiska danskar som uppfann kriget. Invasionen av Afghanistan på hösten 2001 var en av de många huvudlösa utrikespolitiska beslut som fattades av ”krigspresidenten” George W Bush och hans stab av nykonservativa tänkare och vapenlobbyister. Men det hela blev inte bättre av att Europa ställde upp på ett slott i Tyskland och i kolonial anda bestämde vilka som skulle få delta i Afghanistans styre, och i hastigheten inte bara räknade bort talibanerna utan också marginaliserade en stor del av majoritetsbefolkningen, pashtunerna.

Kriget i Afghanistan är ett amerikanskt krig, och det är fortfarande USA som håller i taktpinnen, politiskt och militärt. Hur man än draperar insatsen. Skulle USA bestämma sig för att dra sig ur Afghanistan, skulle britter, kanadensare, danskar och svenskar pipa iväg därifrån så snabbt som transportkapaciteten medgav. Större är inte vårt ansvar för ett krig som ingen kunde drömma om att starta för tio år sedan.

Vad kommer då USA att göra? Det verkar ingen veta, inte ens presidenten och Nobelfredspristagaren Barack Obama, vars obeslutsamhet i frågan börjar bli en politisk belastning. Andelen amerikaner som tycker att han hanterar situationen i Afghanistan väl har sjunkit från 55 till 45 procent på en månad, och två tredjedelar av alla amerikaner anser att administrationen saknar en klar strategi för Afghanistan.

I övrigt är den amerikanska opinionen så splittrad som man kan tänka sig. Hälften av amerikanerna är positiva till en truppförstärkning med 40 000 man, hälften säger nej. Uppdelningen följer partilinjerna; Obamas demokrater är emot, republikanerna för. Vad Obama än beslutar tar han politiska risker.Vi kan utgå från att Obama intuitivt är emot en upptrappning av kriget. Åt det hållet lutar också vicepresidenten Joe Biden och hans efterträdare som ordförande för senatens mäktiga utrikesutskott, Vietnamveteranen John Kerry. Ett av många goda argument mot upptrappning av kriget i Afghanistan är att en sådan kan leda till en spridning av kriget till angränsande länder i regionen. al-Qaida har redan hittat nya baser utanför regionen, i till exempel Somalia.

Men om Obama säger nej till en kraftig truppstärkning i Afghanistan, vad gör han i stället? Fortsätter offra amerikanska liv i ett krig som inte kan vinnas, i hopp om att talibanerna frivilligt ska lägga ner vapnen och foga sig i en amerikansk ordning i landet innan USA går till val igen? Risken är uppenbar att Obama skapat förväntningar om en vändning i Afghanistan som inte ligger inom räckhåll, samtidigt som han missat det politiska tåget för en radikal omläggning av politiken i Afghanistan: en minskning av den militära insatsen och ett förlitande på inhemska politiska lösningar i Afghanistan, stödda på regionala och internationella överenskommelser. 

Mer läsning

Annons