Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fördelarna med jämlikhet

/

Annons

Sedan 1981 har inkomstskillnaderna ökat i Sverige. Ser man till den förda politiken tyder heller inget på att trenden kommer att brytas; med försämrad a-kassa och sjukpenning vidgas glappet ytterligare. Det här är inte ett dugg bra. Med undantag för krig, naturkatastrofer och andra extremförhållanden finns det knappast något som är så destruktivt för folkhälsan och det sociala livet som stora klyftor.

I en bok från tidigare i år presenterade två brittiska forskare, Richard Wilkinson och Kate Pickett, hårda data som visar skillnaderna i jämlikhet bland världens 20 rikaste länder. Trots att inkomstskillnaderna i Sverige ökat de senaste 28 åren står vi, ihop med övriga skandinaviska länder, som det goda exemplet.

Med sina diagram illustrerar Wilkinson och Pickett vad många nog intuitivt kan känna: stora inkomstskillnader genererar mer psykisk ohälsa, fler mord och tonårsgraviditeter, större andel drogmissbrukare, kortare livslängd, sämre studieresultat. Länder som placerar sig lågt på listan är Storbritannien, Portugal och USA.

Vilken är den svenska borgerlighetens väg? Ja, några ambitioner på det socialpolitiska området går överhuvudtaget inte att spåra. Det som började som traditionell högerpolitik efter valsegern, med generösa skattesänkningar, har med den ekonomiska krisens intåg övergått i en rent nyliberal riktning. Välfärden går mot sotdöden. Ute i kommuner och landsting, där kampen mot missbruket, de taskiga betygen och den psykiska ohälsan förs, är det tomt i plånböckerna. Men regeringen vägrar skjuta till extra medel.

Och i ett längre perspektiv ser man hur borgerligheten sätter sin tro till enkla marknadslösningar: Apoteket ska privatiseras och bilbesiktningen konkurrensutsättas, vården ska styras efter ”tillgång och efterfrågan”. I Richard Wilkinsons och Kate Picketts forskning framstår USA som skräckexemplet – i Fredrik Reinfeldts framtidsvision är USA mönsterexemplet!

Ojämlikhet sätter sig i huvudet på folk; de rika blir oroliga och rädda och de fattiga känner sig underlägsna och odugliga. Att stora inkomstskillnader skulle vara en effektiv drivkraft, en populär idé i nyliberala kretsar, är i bästa fall ett felslut, i sämsta fall ett cyniskt ställningstagande. Ty ingen mår bra av känna sig värdelös eller otillräcklig – ingen förutom den som kan profitera på underlägsenheten.

De där slagorden man hör så fort en vänsterpolitiker får en mikrofon i handen – jämlikhet, rättvisa, solidaritet – är inte tomma floskler. De är och kommer att förbli politikens viktigaste uppgift.

Mer läsning

Annons