Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fas 3 – slutstationen

/

Annons

Det är lätt att politisera den tragiska statistiken på arbetsmarknadens område – precis som borgerligheten gjorde inför valet 2006. Trots att högern sänker bidragen och skatterna så in i Norden, kvarstår ändå faktum: regeringen lyckas inte hjälpa den grupp som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, äldre långtids- arbetslösa, psykiskt sjuka, funktionshindrade, unga outbildade. Här ryms en outnyttjad potential men samtidigt ett stort mänskligt lidande. Man kan bara fundera över hur det måste kännas att bli placerad i jobb- och utvecklingsgarantins sista steg, den förvaring som har kommit att kallas fas 3.

Tillsammans med det nya begreppet försäkringskasseutlöst depression måste fas 3 vara bland de mest osympatiska uttrycken i den politiska vokabulären. Namnet skickar tankren till någon slags industriell slutförvaring. Slutstationen. Det finns ingen fas 4. Tittar man på åtgärdens utformning är det lätt att frammana bilden av just en slutstation; usla ersättningar och inte sällan meningslösa arbetsuppgifter. Kvalificerad förnedring, helt enkelt.

Det är Arbetsförmedlingen som betalar arbetsgivare för att ta emot långtidsarbetslösa, och det finns gott om skräckhistorier om människor som hamnat i rent slavliknande situationer. Samtidigt som anordnaren, arbetsgivaren, alltså kan göra en god förtjänst.

I fas 3 hamnar människor som varit arbetslösa 450 dagar och som avverkat jobb- och utvecklingsgarantins första och andra faser. Under förra året var det totalt 2 285 deltagare i fas 3 som kom vidare till ett riktigt jobb, vilket motsvarar 1,1 procent av deltagarna i genomsnitt per månad.

Ett fiasko, naturligtvis. Men det värsta är inte den låga andelen återinträdare, utan det sätt på vilket dessa människor behandlas. Vi måste vara ödmjuka och säga att det finns personer som har väldigt svårt att hävda sig på den reguljära arbetsmarknaden. Produktionen har i dag inte, för att låna av Ebba Grön, plats för den som blivit illa sliten. Den här problematiken fanns 2006, den finns i dag och den blir knappast så tydlig som efter en djup konjunktursvacka. Först avvaktar företagen och försöker så långt som möjligt att öka produktiviteten hos den befintliga bemanningen. När marknadsläget sedan stabiliserats är det de som blev uppsagda under krisen som blir återanställda.

Frågan är snarast hur man ska betrakta dessa individer. Arbetslösa i fas 3 har vittnat om ersättningar så låga som 5 000 kronor i månaden. Regeringen är på väg att skapa ett arbetslöshetsproletariat.

Alla kommer inte att komma tillbaka till arbetslivet, men ingen ska behöva bli ekonomiskt utslagen. Under S-regeringen fanns det något som hette plusjobb och som gav avtalsenliga villkor. Grundproblematiken var densamma då – människor som slogs ut från arbetslivet – med den stora skillnaden att de slapp bli fattiga.

Mer läsning

Annons