Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EU-ordförande utan visioner

/

Annons

Fredrik Reinfeldt har haft påtagliga svårigheter att hålla ihop EU och komma någon vart i sakfrågorna under det svenska ordförandeskapet. Cirkusen kring Tjeckiens underskrift kunde ha undvikits genom en tidigare kontakt med de tjeckiska ledarna. Det hela löste sig till sist genom ett tvivelaktigt undantag från den nya fri- och rättighetsstadgan, i farten också tilldelat Polen. EU:s ledare tycker numera uppenbarligen att mänskliga rättigheter är förhandlingsbara. De har tidigare beviljat det katolska Irland kvinnofientliga undantag.

Nu ska ett nytt ledarskap för EU myglas fram under minsta möjliga insyn från de europeiska medborgarna. Flertalet européer fick inte rösta om Lissabonfördraget, trots att detta innebär en betydande maktförskjutning från nationell till europeisk nivå, eller kördes över när de sade nej. Européerna berövades också möjligheten att diskutera vilka uppgifter den nye permanente ”presidenten” och ”utrikesministern” ska ha, liksom vilka som ska utses till dessa poster.

Ett svenskt regeringsförslag sägs ge mycket långtgående befogenheter åt EU:s utrikesminister, ”den höge representanten”, som får en stor egen utrikesförvaltning och egen budget. Han eller hon blir också, enligt fördraget, vice ordförande i kommissionen, vars självständighet gentemot regeringarna därmed undergrävs. Kommissionen har setts som ett skydd för de små staterna i Unionen.

Vad den nye EU-presidenten ska ägna sig åt är oklart. Arbetsuppgifterna bestäms antagligen i praktiken av den förste innehavaren av ämbetet. Väljs Tony Blair får EU en president som kommer att göra allt för att hamna i rampljuset, fåfäng och yvig, med lika jesuitisk moral som den reaktionäre påve han numera hyllar. Hans medlingsuppdrag i Mellanöstern blev en flopp. Få européer vill se denne krigsmanipulatör som Europas ansikte utåt, men det är regeringarna som bestämmer.

Den svenske ordföranden skvalpar omkring i svallvågorna efter de stora länderna i Europa. I den mån han har någon egen uppfattning om hur Europa ska styras, ser han det som sin plikt att hålla tyst om den, inför både svenskar och andra européer. Tvärtemot det gamla svenska kravet på ökad öppenhet inom EU.

Men det mest ödesdigra misslyckandet väntar på ett annat område. Efter Reinfeldts möte med USA:s president härom dagen, står det klart att FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn om en månad inte kommer att leda till några bindande avtal om vare sig utsläppsgränser eller finansiering av de åtgärder som måste till för att förhindra den klimatkatastrof som hotar vår planet. I stället kommer Köpenhamnsmötet att resultera i nya till intet förpliktande ”avsiktsförklaringar” och kanske en ”färdplan” av det slag som blivit så populär i den internationella diplomatin när man vill slippa fatta obekväma beslut. Det är naturligtvis inte Reinfeldts fel att Obama har andra saker att tänka på just nu, och att USA inte är moget att ta ställning i frågan. Men Reinfeldt borde ha insett att utan USA:s stöd skulle Europa inte heller få med sig Kina, Indien och andra länder.

I stället för att tidigt fokusera på USA trasslade Reinfeldt in sig i en ändlös diskussion om fördelningen av de finansiella bördorna inom EU, en diskussion som han ännu inte rott i hamn. Inte förvånande med tanke på att Reinfeldt gjort de fiskala frågorna till huvudnummer i den svenska politiken och fortfarande inte verkar förstå vad som menas med ”gröna investeringar”.

Fram träder bilden av ett svagt och oinspirerat ledarskap, i en tid som hade krävt beslutsamhet och visioner.

Mer läsning

Annons