Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett socialdemokratins Magna Charta

/

Annons

Uppriktigt. Intellektuellt. Modigt. Tre ord för att beskriva innehållet i den socialdemokratiska . Dessa 118 sidor är det viktigaste som har producerats inom socialdemokratin på lång tid. Det är ett dokument som borde översättas till farsi och lättläst och som borde spikas upp i varenda partiexpedition och SSU-lokal.

Dess innehåll är på många sätt en svidande uppgörelse med en flera decennier lång samhällsutveckling som har karaktäriserats av två parallella spår, dels en tilltagande marknadisering av sådant som tidigare betraktades som gemensamma nyttigheter, dels en urholkning av demokratins institutioner. Och det är socialdemokratin som har varit den dominerande politiska kraften under denna period. Så är det.

I stället för att ta befäl över sin tid har partiet kommit att acceptera de nyliberala inbrytningarna, precis som att utvecklingen styrts av krafter utom vår kontroll. Resultatet, enligt Kriskommissionen? ”Socialdemokratin står mållös inför det samhälle som man varit med om att skapa”.

Ett konkret exempel som uppmärksammats här på ledarplats är partiets oförmåga att kritisera missförhållandena inom grund- och gymnasieskolan och presentera ett trovärdigt alternativ. Egentligen är det inte så konstigt, S har ju varit med om att genomföra de förändringar som inneburit att svenska barn blir akterseglade av barn från andra jämförbara länder.

Fokus för Kriskommissionen är dock inte historien utan framtiden och socialdemokratins möjligheter att leda samhället i en annan och mer rättvis riktning.

Hur ska det gå till? Först måste man bestämma sig för vad som är målet. Kriskommissionen nämner några kritiska punkter: jämlikhet, ambitiösa utbildningsmål, vikten av hög sysselsättning och behovet av en stark välfärdsstat.

Till skillnad från Socialdemokraternas svaga position under förra mandatperioden, väjer inte kommissionen när det kommer till skattefrågan, men påpekar samtidigt att innan vi bestämmer skattetrycket måste vi först fastslå skattepolitikens syfte. Är samhällsbygget färdigt, kan vi säga att vi är nöjda? Nej, det är väl bara att öppna fönstret och titta ut: en del – till exempel skolan och trygghetssystemen, bostadsbristen – fungerar direkt uselt medan annat – till exempel bemanningen inom äldrevården och infrastrukturen – är i stort behov av förbättringar. Slutsatsen blir att skattehöjningar inte kan uteslutas.

Bli inte förvånad om vi i dag kan läsa flammande varningar om nya ”skattechocker” i högerpressens åsiktstribuner. Det är ju så det brukar låta, vänstern vill ta pengar från vanligt folk och stoppa ner dem i ett svart hål.

Här har Kriskommissionen gjort ett stort jobb, särskilt med tanke på dess snäva tidsramar, genom att engagera forskare och sakkunniga i arbetet. I en tid när all världens ekonomer står i kö för att berömma Fredrik Reinfeldt för att han sänkt skatterna för de starkaste och raserat trygghetssystemen för de svagaste, är det minst sagt uppfriskande att läsa Kriskommissionen slutsatser. Det finns till exempel ingen motsättning mellan ett högt skattetryck och tillväxt. Det gäller bara att använda skatterna till rätt saker. En annan fråga är medborgarnas inställning till höga skatter och omfördelningspolitik, och där visar det sig att en överväldigande majoritet är beredd att betala mer, förutsatt att pengarna går till goda ändamål.

Nu är den stora frågan: Finns den framtida partiledning som är beredd att kanalisera alla dessa goda och kloka tankar i en progressiv reformagenda? Kriskommissionen föreslår att den extra kongress som i mars ska utse nästa partiledare, ajournerar sig till hösten och då fördjupar den politiska diskussionen. Ett vettigt förslag.

Detta viktiga dokument får inte sluta sina dagar i arkivskåpet!

Mer läsning

Annons