Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett ogästvänligare Europa

/

Annons

Historien om flyktingen som wsöker ett bättre liv på andra sidan är en allmänmänsklig berättelse som kan spåras tillbaka till den tidiga historien. Till en tid långt innan statsgränser, och än mindre unioner, började att separera folk. Människor har alltid brutit upp, packat det nödvändigaste och begett sig iväg, från naturkatastrofer, missväxt, förföljelse och krig. Eller för att helt enkelt söka lyckan.

I vår tid har debatten om vem som ska få komma och stanna blivit en av de mest känsliga politiska frågorna, och det gäller inte bara för Sverige utan hela Europeiska unionen. Flyktingpolitiken splittrar.

På hemmaplan har vi hört partierna på högerkanten skärpa tonen. Senast att höja ribban var moderaterna med sitt förslag om att kunna återkalla medborgarskap. Att partier anpassar sin politik för att möta de främlingsfientliga strömningarna är nog så allvarligt, men detta handlar alltså inte bara om populistisk inrikespolitik. Inom EU ser vi hur länder vässar sina armbågar för att minska trycket av asylsökande. Det pågår en ”kapplöpning nedåt”, varnar Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. 

EU:s medlemsstater närmast tävlar om vem som kan skapa de mest ogästvänliga förutsättningarna för flyktingar. ”I Grekland säger man det öppet: ’Vi vill inte skicka positiva signaler’”, fortsätter Hammarberg (Svd, 12/3).

En union ska, åtminstone i teorin, dela solidariskt på vissa bördor och gemensamt agera för att hitta lösningar på gemensamma problem. Under första halvåret 2008 tog Sverige emot drygt 12 000 asylansökningar medan Estland tog emot sex stycken.

Det är inte så konstigt att migrationsminister Tobias Billström kämpar med att införa ett tydligare gemensamt regelverk för asylpolitiken. Då kan regeringen nämligen ta bakdörren via EU – samma asylregler ska möta en flykting oavsett om den sökt sig till Grekland eller Sverige.

Det som skulle vara en inrikespolitisk omöjlighet blir en möjlighet tack vare trycket från andra medlemsstater. Ja, regeringen skulle rent av kunna säga att man kämpade för en humanare inriktning, dock utan att vinna tillräckligt gehör bland övriga medlemmar.

Oavsett om det gäller arbetsmarknads- eller flyktingpolitiken, för politiker som inte klarar att ta striden på hemmaplan kan EU vara det perfekta alibit.

Vi vet ännu inte var planerna med gemensamma flyktingregler landar. Risken finns dock att vi i framtidens Europa inte kommer att höra tredje världen ropa.

Mer läsning

Annons