Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Löfgren: Vi måste attackera roten till problemen i skolan

Annons
Nio av tio kommuner skär ner på skolans resurser. Foto: Hossein Salmanzadeh / TT

Hej lärare! Vill du ha färre arbetsgivare att välja bland? Eller fler? Valet är ditt!

Så skrev Friskolornas Riksförbund i ett inlägg på Twitter inför riksdagsvalet och responsen från Sveriges twittrande lärarkår lät inte vänta på sig. Under några timmar bara öste responsen in — men den såg inte ut som kommunikatören på Friskolornas Riksförbund hade tänkt sig.

"Färre!", ropade flera direkt. "Mycket färre", fyllde några på. "Färst!", skrev en lustigkurre med koll på sina svenska böjningar. Jag skrollade igenom över hundra kommentarer och i princip samtliga ropade efter färre arbetsgivare, de flesta också efter ett förstatligande och nästan alla var rörande överens om en sak: svensk skola måste sluta fungera som en marknad.

Svenska lärare vill inte ha en massa vinsthungrande aktiebolag att välja bland som arbetsgivare. Att utbilda barn till svenska samhällsmedborgare ska inte – för att låna partiledaren och mejeriproduktkännaren Jonas Sjöstedts återkommande fras från valrörelsen – kunna jämföras med att sälja Keso.

Det som händer när du kapar kostnaderna vid tillverkningen av proteinrik ost för att öka vinsten på din kesoförsäljning är kanske – obs: varning för killgissning! – att du hittat ett sätt för enzymer och mjölksyrebakterier att jobba allt snabbare och effektivare. Och det som händer när du försöker kapa kostnaderna i utbildning av barn och ungdomar i en skola är ganska precis samma sak, fast att det i det fallet är lärare och skolpersonal som förväntas att hela tiden effektivisera sitt arbete och göra allting lite snabbare, jobba lite hårdare, ja, kort sagt göra mer av mindre.

Nu är jag inte lika insatt i pastöriseringsprocesser som Vänsterpartiets partiledare verkar vara (han nämnde keso oftare än en proteinpumpad gymsnubbe), men jag är rätt säker på att mjölkenzymer inte kan gå in i väggen och bli utbrända — och jag är helt säker på att människor som jobbar i välfärden både kan och gör det, i allt högre utsträckning.

Och det sker inte alls bara i vinsthungrande friskolor, utan även i de kommunala skolor som uppmuntras att inspireras av dessa kostnadskapande och vinstgnidna frifräsare. Tanken om ständig effektivisering och tillväxt blivit förhärskande i svenskt skolväsende; idén om att en styrning med ”New Public Management” kommer att göra vår välfärd effektivare och billigare.

Nästan alla kommuner i Sverige påstår sig ”satsa på skolan”, men granskar man de kommunala budgetarna – vilket Tankesmedjan Balans förtjänstfullt har gjort – så innebär de samtidiga effektiviseringskraven att nio av tio kommuner faktiskt skär ner på skolans resurser.

Resultatet? Lärare är inte enzymer i en kesotillverkning. Lärare går in i väggen. Lärare ledsnar, lärare slutar, nya lärare avskräcks från att söka en lärarutbildning.

Efter flera månader av utdragna förhandlingar så presenterades under torsdagskvällen till slut det nya kollektivavtal som de två lärarfacken slutit med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Jag följde på nytt reaktionerna i sociala medier, när avtalet presenterades, och omdömet från Sveriges samlade lärarkår var nästan lika enat som när Friskolornas Riksförbund sträckte upp sitt okänsliga finger i luften.

Folk var besvikna. Arga. Uppgivna.

Avtalet innehöll inga konkreta och centralt uppställda ramar för hur arbetsbördan faktiskt ska tillåtas se ut, utan mest – som jag och många med mig tolkade det – förmaningar om att det lokalt ska följas upp att alla arbetsgivare håller sig inom arbetsmiljölagens gränser.

Jag är själv engagerad i Lärarförbundet, där jag har blivit ordförande för studentorganisationen i Stockholm, och jag är helt övertygad om att fackens förhandlare gjorde allt de tyckte sig kunna för att göra det så bra som möjligt för sina medlemmar i förhandlingarna.

Men det räcker inte.

För att få ordning på den akuta och ständigt skenande lärarbristen så måste marknadiseringen och New Public Management-styret bort från svensk välfärd.

Det är våra politiker som måste hjälpa lärarna med att attackera roten till problemen.

Erik Löfgren

 

 

 

 

Mer läsning

Annons