Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Löfgren om migrationsdebatten: Det är ingen som rycker åt sig din prästost

Annons

Nog hade man blivit förbannad. Inte tu tal om saken.

Man har ju sina morgonrutiner. Det finns en trygghet i det. Varje morgon samma sak: brödet ställs fram där, tidningen läggs där, smöret och osten dukas upp inom armslängds avstånd. Man vet hur proceduren ser ut, gillar den, och utför den gladeligen med trygg sömngångar-vana.

Men så en morgon, när man precis ställt ifrån sig kaffekoppen efter en rivig slurk och sträcker sig efter osthyveln för att karva fram en skiva av prästosten till knäckebrödet, med blicken fortsatt fäst på morgontidningen – ja, då famlar man plötsligt i blindo med näven i luften ovanför bordsduken. Man sträcker ut fingrarna, försöker greppa tag i ostförpackningen, men man når den inte. Man tvingas titta upp för att se varför den plötsligt inte står på sitt vanliga ställe, inom den rituella armslängdens avstånd.

Döm då av din förvåning när din lyfta blick fastnar på en ung man av till synes utomeuropeisk härkomst, som helt oförhappandes smugit dit och satt sig vid den ena bordsändan, på någon provisorisk pall som han ställt dit.

Foto: Leif R Jansson / TT

Och han har ryckt åt sig prästosten! Och du kan bara sitta som förstummad och se på när den okände gästen trycker till ordentligt med tummen mot osthyveln – kanske viktar han även dit lite kroppstyngd bakom stålet – för att göra riktigt djupa fåror i osten.

Din prästost! Din familjs prästost! Hushållets prästost! Tjocka skivor som bara försvinner ner i en okänd individs strupe! Den nogsamt utformade planen för hushållsekonomin rämnar framför dina ögon; de två månatliga prästoststrianglarna kommer inte att alls att räcka till om den nytillkomne individen på hörnet ska nalla så där tilltagna skivor en helt vanlig morgon.

Nämen nu sträcker han sig efter juicen också! Nog nu! Det här går inte!

Så ser, något grovt tillyxat, den svenska migrationsdebatten ut. Som om landet Sverige var just en hushållsekonomi: en liten familj vid ett köksbord, där det helt plötsligt slår sig ner en kontextlös nyanländ ung man och rycker åt sig prästosten och sätter näbben direkt mot mynningen på tetran med juice. Bilden som målas upp är att den nationella hushållsekonomin har vissa resurser, räknat i pengar eller juice, mejeriprodukter eller vad ni vill – och att det är av dessa som de nyanlända flyktingarna tar ifrån oss andra. Om de ska skära av prästosten och bälja i sig av juicen så blir det förstås rent logiskt mindre till Lovis och Pim-Pim eller vad nu ett par svenska barn av 2018 års modell kan tänkas heta.

Men.

Det fungerar inte så. Sverige är inte en hushållsekonomi. Den svenska ekonomin är inte ett köksbord med ett fast utbud av mejeriprodukter och dryckjom, där den nytillkomne bestämt måste ta av någon annans andel av juicen eller prästosten, när han slår sig ner.

Vi måste sluta köpa den bilden; sluta argumentera utifrån de premisserna.

Nej, att ta emot nyanlända skapar nya resurser.

Jag vet inte om det är godtagbart att rekommendera en podcast i en gammaldags papperstidning – eller om det är att anse som att ta ytterligare några fasta spadtag i begravningen av detta medium – men jag skulle verkligen vilja att folk tog sig tid att lyssna igenom ett avsnitt av den eminenta podcasten ”Pengar och Politik”: deras första ”valspecial”, där migrationsforskaren Peo Hansen från Linköpings Universitet gästar.

Det är egentligen inte nyheter, men Hansen tar på ett pedagogiskt sätt upp just detta faktum: att en nations ekonomi inte är som hushållets. Han slår fast att det därför är jättekonstigt att Socialdemokraterna "bitit sig fast i sin mytbild om att det här går åt helvete", de här med flyktingmottagandet. Mytbilden om att de nyanlända rycker i folkets prästostar, att de näbbar ur de statliga tetrorna, att de urholkar välfärden.

När de nyanlända på en kommunal nivå faktiskt är själva nyckeln till utökad välfärd.

Jo.

Lyssna på avsnittet. Sedan har vi, alla vi som värnar asylrätt och solidaritet, ett par månader på oss att gemensamt göra allt för att ändra diskursen.

Erik Löfgren

Mer läsning

Annons