Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Löfgren: ”Jag hör dig, men jag går och tar ett par öl med boysen i SAS-loungen”

Annons
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) studerar en termometer när han intervjuas under politikerveckan i Almedalen.Foto: Vilhelm Stokstad / TT

En nyårsnatt när min familj var uppe i Dorotea-trakten för att fira in det nya året så var Sverige lamslaget av en rekordkyla. Mitt kanske trettonåriga jag talade på den här tiden med en högst ofärdig målbrottsröst och hade – efter att i flera terminer gäckat den kommunala budgeten med mina väldiga logoped-omkostnader – fortsatt svåra problem att uttala r-ljudet. Dessutom hade jag märkligt nog lagt mig till uttalet hos en brittisk sportkommentator och den här nyårsnatten var det så pass kallt att när jag djupandades så borde det ha bildats små andedräkts-statyetter av den gamle TV4-kommentatorn Billy Lansdownes byst i den krispiga midvinterluften.

Det var minus trettio, kanske minus trettiofem; exakta gradantal är alltid svåra att lägga på det unga tonårsminnet.

Men en sak minns jag tydligt: det var så kallt att den medhavda whiskyn, som de vuxna tagit med för att sippa in det nya året, frös till is. ”Whiskyn har frusit!”, tjoade någon, folk rusade dit, skakade i flaskan: ja, tamefan, is: hela flaskan en veritabel isklump.

När fyrtioprocentigt alkoholhaltig dryckjom fryser — då är det kallt. Det förstod även mitt tidigt tonåriga jag. Det satt sig hos mig. »Waow, detta eurr kaellt«, skorrade jag säkert, med ett uttal som lämpat sig ypperligt för att kommentera Greyhound-tävlingar.

Det är sedan dess min go-to-referens vad gäller extrem kyla. Det är inte riktigt, riktigt kallt förrän whiskyn fryser.

I sommar har det varit extremt varmt i Sverige och ja, visst låter det mycket med trettio-nånting grader i skuggan och visst har nätterna varit så tropiskt varma att man fått panik i sin svettklibbiga säng. Men jag har länge letat efter det vardagsrealistiskt mätbara i den svenska extremvärmen, i stil med en alkoholstinn vätska som fryser. Och i dagarna fann jag det, det ultimata värmebeviset:

Sommaren 2018 är Sverige så varmt att knäckebrödet slokar.

Fibrerna i knäcket har mjukats upp. Brödbitarna bryts inte längre av som torrt virke gör, explosivt och knäckigt, utan som en blöt och gammal möglig trädstam sakta viker sig.

Sedan jag blev vuxen och flyttade hemifrån har det alltid stått ett paket knäckebröd framme i min lägenhet. Det har aldrig tidigare slokat och blivit mjukt.

Och det har varit svårt att inte känna hur klimatet formligen skriker till oss, den här sommaren. Det eldar upp våra skogar, sabbar vår sömn, slår våra rekord – och det mjukar bevisligen upp vårt knäckebröd.

Det vore ju tacknämligt om en stor del av den svenska valrörelsen kunde tillåtas handla om hur vi som samhälle ska besvara dessa skrik. Människors oro ska tas på allvar vad gäller brott (trots att brottsligheten gått ner per invånare) och invandring (trots att Sverige redan klappat igen sin gräns i ett EU som i sin tur satt taggtråd och turkiska gränsvakter kring sin) och på de områdena tävlar politikerna gladeligen i hårdare krav och tuffare tag, men vad gäller klimatet – som svenskarna oroar sig över allra mest – så tillåts högern komma undan med att inte ha en enda lösning.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson har, i sitt idoga fäktande mot flygskatten, sagt att Sverige kan flyga mer. Inte mindre, nej, Sverige ska ”antagligen flyga mer”.

Det är ju någon slags relation vi har med vår planet, ändå, vi människor.

Men när klimatet står och skriker i hallen om att ”det här fungerar inte”, att det inte går att fortsätta vara så oansvarig och att det ”måste göras stora drastiska ändringar” för att få relationen att fungera – då svarar Ulf Kristersson med att säga ”du, jag hör dig, men jag går ner till SAS-loungen och tar några öl med boysen”, slå igen dörren och hoppa in i en taxi.

Vänstern försöker lyssna, ta till sig, göra bättre mot miljön när den skriker om oåterkallelig skilsmässa– högern håller för öronen och vill köra på som vanligt.

Det är ett faktum som borde uppmärksammas tydligare i valrörelsen.

Erik Löfgren

Mer läsning

Annons