Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Löfgren: Det är dags att göra någonting

Annons
Sudanesisk flyktingpojke i norra Uganda. Foto: Ben Curtis/AP/TT

Han brukar inte resa sig i onödan, den lojalt lågmälde mötesdeltagaren Aron. Genom den första hälften av Torgny Lindgrens roman “Övriga frågor” får man följa hur Aron och hans rullstolsbundne vapendragare Evan sitter sig igenom möte efter möte i lokalföreningen; hur de strävsamt betar sig igenom punkt efter punkt på dagordningarna. Hur de lojalt hummar fram jakanden till renoveringar av simhallar och utvidgningar av lokala skjutbanor för skytteklubben, som små betydelselöst betydande kuggar i ett enormt socialdemokratiskt kugghjul.

Tillsammans sitter duon och ironiserar över sitt envetna men lågoktaniga engagemang, de skickar lappar sinsemellan, försöker få tiden att gå genom att filosofera över vad en begynnande flintskallighet hos lokalföreningens viktigpetter kan få för lokalpolitiska konsekvenser.

Men blicken är hela tiden fäst på den sista punkten i dagordningen: Övriga frågor. Efter timmar av småskalig lokalsossighet så ska Aron – som egentligen bara agerar språkrör åt talskrivaren Evan – få kliva upp och säga sitt om den socialdemokratiska regeringens osolidariska agerande i flyktingfrågan.

Det är slutet av 1969 och regeringen Palme står precis i färd att utvisa fyrtiosju romer från Sverige; ett beslut som Aron tycker bryter mot den solidaritet som den socialdemokratiska politiken bör bygga på.

Framförandet är något spretigt och fladdrigt (varje gång man talar framför folk är man “en ganska enkel produkt av stämband, svalg, tunga och huvudets hålrum, som resonerar så gott den kan”, sammanfattar han), men han har vissa skarpa formuleringar.

“Vi måste inse det: våra tal blir narraktiga, protokollen blir narraktiga: partiprogrammet blir ett narrstycke”, säger han.

“Orden, språket, måste för fan ha en betydelse!”

 Med sig har han en dikt på ett papper och när läser de sex diktade raderna är det som att hela romanen vänder. Dikten är skriven av Bertold Brecht, vapendragaren Evan har översatt den och efter hundra tragikomiskt trevliga boksidor så är det som att romanen plötsligt sparkar en i magen.

Här har du ett hem

Här finns plats för dina saker

Möblera om bäst du vill

Säg till vad du behöver

Här är nyckeln

Stanna här.

Framförandet ger ingen direkt respons i arbetarekommunens lokalförening. Ordföranden kommer med en förmaning om att föreningen bör hålla sig till sitt: till det småskaligt lokala, till skyttebanorna och simhallarna.

Ordföranden menar att regeringen nog tar de korrekta besluten, några mötesdeltagare framför det orimliga i att alla skulle få stanna, men Aron reser sig upp för replik.

“Just nu råkar vi vara bofasta. Just nu råkar de vara flyktingar. Det är inte märkvärdigare än så”, säger han.

”Det är inte märkvärdigare än så.”

Och efter talet tar berättelsen fart.

Den invalidiserade Evan, som är den ideologiska hjärnan och talskrivaren i den duo där Aron mest upplåter sitt svalg och sina stämband för uppläsning, sätter sig på den motordrivna anordning som han och Aron mekat ihop. Den rullstolsbundne blir motoriserat rullstolsburen och ger sig ut längsmed de småländska vägarna i en sakta puttrande liten farkost som är flaggad i flyktingsolidariska banderoller.

Till hans första agiterande torgmöte lyssnar bara någon enstaka förbipasserande, men så småningom sluter fler och fler upp vid samlingsplatserna och när han talar i Växjö så är åskådarmassan nära tusenhövdad och responsen är fenomenal; en sommarsvältfödd rikspress plockar upp den märklige kufen som susar omkring i sensommarhettan och till sist tvingas även inrikesministern engagera sig och ta omtag i flyktingfrågan.

Det är bara en väldigt fin liten berättelse, men att på nytt försvinna in i den skänker tillfälligt hopp inför höstens val.

Kanske kan vi alla försöka göra någonting. Valet kommer allt närmre och alla vi som värnar solidariteten ser ut att förlora.

Alla behöver inte ge sig ut på turnéer i långsamt puttrande farkoster. Alla behöver inte vara lika modiga som 21-åriga Elin Ersson, som häromdagen på egen hand stoppade en utvisning till Afghanistan.

Men någonting.

Erik Löfgren

Mer läsning

Annons