Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En S-ledare räcker

/

Annons

Fackförbundet Transport vill att en ska bli två. Mona Sahlin bör efterträdas av två partiledare. Upplägget med ett delat ledarskap praktiseras inom Miljöpartiet, och de gröna har ju gått rätt så bra i väljaropinionen. Varför inte tänka likadant inom socialdemokratin? MP:s framgångar ska nog inte tillskrivas ordningen med två språkrör. Partiets ökade attraktionskraft bör snarare kopplas ihop med den tilltagande uppfattningen att det inte längre är coolt att glida runt med en stadsjeep i innerstaden; Miljöpartiet har fångat upp den nya tidens strömningar och belönats av väljarna.

Dessutom är det tydligt vilket av de två språkrören som drar röster; det finns en anledning varför man i media talat om Wetterstrandeffekten.

Det delade ledarskapet är emellertid en sympatisk tanke, och har tidigare aktualiserats av bland andra den S-märkta statsvetaren Ulf Bjereld. Med två ledare blir toppen bredare samtidigt som man desarmerar könsfrågan, i alla fall om man skulle realisera Transportfackets förslag att låta Lena Sommestad och Sven-Erik Österberg axla partiledarrollen.

Dessutom är partiledarjobbet ett omänskligt uppdrag som ingen vid sunda vätskor skulle överväga att hoppa på. Med två ledare kan man växeldra och avlasta varandra.

Transportfackets förslag ska också ses i ljuset av att social-demokratin saknar en given efterträdare till Mona Sahlin. Men två ledare ger inte automatiskt dubbel slagkraft. I en sådan stor och vittförgrenad familj som arbetarrörelsen faktiskt är (drygt 100 000 medlemmar plus facket) behövs en stark ledare som förmår balansera alla disparata viljor.

Två ledare med två olika ideologiska profiler skulle kunna ställa till med stora besvär för socialdemokratin.

Mer läsning

Annons